Jag var på en liten klassresa i helgen. Elva stycken från klassen åkte ut till ett hus som vi hyrt tre timmars tågresa från Shinjuku-stationen. Det var jag, en kinesisk kille, en fransman och åtta koreaner. Om jag minns rätt.
Vi badade i havet, trots att det var mulet och kallt i luften. Vattnet var varmt och så länge man höll sig under ytan var det skönt. Att bada med koreaner handlar mest om att jaga de skrikande koreanska tjejerna och sedan slänga ner de i vattnet, verkar det som. Alla verkade ha roligt i alla fall, även de som blev nerslängda.
Efter badandet satte vi igång grillarna och jag märkte att det även i den koreanska kulturen är männen som tar hand om grillningen. Det kanske är något globalt, att det liksom är den enda gången det blir manligt att laga mat när man grillar. Maten var i varje fall väldigt god och kom i sjuka mängder och grejen med koreaner är att de är väldigt generösa och alltid tar hand om en otroligt bra. Jag fick hela tiden frågan om jag inte vill ha lite mera kött, kyckling, ris, kimchi, ja vadsomhelst.
Grillandet ackompanjerades av en del supande och gitarrspel (jag hade släpat med mig gitarren efter hårda påtryckningar av klasskompisarna). Jag har några gånger sagt att jag gillar att spela gitarr i klassrummet, för det gör jag ju verkligen, men grejen är ju att när man säger sånt så får ju folk lätt idéen att man är en ny Jimi Hendrix eller liknande. Och hur gärna jag än skulle vilja kalla mig det så skulle det nog vara att tänja på sanningen en del. Vi snackar bristningsgränsen. Och det jobbiga var att klasskompisen Oun Chul-san liksom var bättre än mig på att spela trots att han aldrig ens nämnt att han spelar gitarr. “Jag spelade en del i kyrkan hemma i Korea” fick jag som svar på varför han kunde spela.
Spelade gjorde jag i alla fall, efter att några glas gjort mig mindre nervös. Började till och med sjunga efter några glas till. Alltså, det är väl inget bra personlighetsdrag direkt, men jag får lättare att prata, särskilt japanska, när jag är lite berusad. Man orkar inte tänka så mycket på grammatik och skit och låter det bara flyta liksom, och det kändes som att jag pratade väldigt mycket den där kvällen/natten. Jag lärde känna mina klasskompisar väldigt mycket bättre på bara några timmar än under de nästan tre månaderna vi suttit i samma klassrum. Det kanske är tragiskt egentligen, jag vet inte. En väldigt trevlig kväll i varje fall.
(Tagen av klass-koreanen Hemi-san på klassutflykt förra fredagen. Jag klippte mig och trimmade skägget i måndags, så jag ser lite annorlunda ut nu. Men fortfarande rätt häftig.)
I Japan är de väldigt noga med att märka produkter riktade mot män så att man kan vara säker på att man inte gör bort sig och köper tjejgrejer. Detta finns dels på saker som känns rätt självklara, till exempel deodorant, tvål och sådana grejer, men även lite mera udda produkter som ätpinnar, pennor och godis. För att komma till det jag ville berätta såg jag i alla fall en tjej på tåget idag ätandes Men’s Pocky (japanskt godis, typ kak-pinnar doppade i choklad) och jag antog genast att hon antingen var crossdresser eller transvestit. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska tro, man måste väl ta “Men’s”-märkningen på allvar? Hmm.
Senare på dagen såg jag en annan, mindre lustig och mera sorglig, sak på tåget. En japansk kille låg framåtlutad över sin ryggsäck och grät. Jag märkte att han grät inte på grund av att han snörvlade högt utan på grund av att det nedanför hans huvud, mellan hans fötter, var en stor pöl. Jag blev lite ledsen jag med, ville liksom klappa honom på axeln och fråga vad som hade hänt, men det är inte riktigt något man gör i Japan tror jag. Dels så visar man liksom inte sina känslor sådär öppet, inte för att man själv ser dum ut utan för att man försätter alla i sin omgivning i en okomfortabel sits (vilket väl inte är exklusivt för Japan direkt, men det är ändå väldigt typiskt japanskt…), och gör man ändå det vill man nog bara bli lämnad för sig själv och inte få mer uppmärksamhet dragen till sig.
Men kanske just därför kändes det ju så sorgligt, det måste liksom ha hänt något riktigt förjävligt för den där killen, för att ha gjort honom så ledsen. Det gör mig nästan lite nyfiken och jag tänker ut olika alternativ men alla handlar egentligen bara om mina egna rädslor och har förmodligen ingenting med honom att göra. Om vi nu inte är väldigt lika. Jag tror att de flesta människorna är ganska lika ändå. Det kunde ha varit jag som satt där, tyst gråtande samtidigt som jag försiktigt försökte göra min gråt-pöl mindre synlig genom att flytta högerfoten en halv decimeter.
