Ceterum autem censeo, CSN esse delendam.
CSN är underbara. Och snabbtänkta! Yenen höjs med 50% men vem bryr sig? Inte Centrala Studiestödsnämnden i alla fall, det är tydligt.
Architect, office worker, tour guide…
Jag är förkyld. Det är jobbigt. Kan inte somna. Tänker nog stanna hemma från skolan imorgon, eller ja idag. Klockan är ju tidigt på morgonen. Jävla skit. Men det blir nog bra med en dags sovande så blir jag kanske frisk snabbt.
Jag hade tappat ner sladden till min iPod bakom min hylla, så jag flyttade på min stora väska som står bredvid, ställde mig på knä och lirkade in huvudet bakom. Sladden låg mycket riktigt där, så jag tog ut den, men jag hittade något mer också. Ihopsatta med ett gem, elva stycken flashcards med engelska jobbtitlar. De tre i titeln plus: musician, police officer, translator, chef, flight attendant, detective, vet och teacher.
Det är inte mina flash cards. Det är nog killen som bodde här innan som glömde de, eller killen innan honom. Kan ju ha varit en tjej också, visst, men jag brukar få post till ett par-tre olika kill-namn, män jag antar flyttat från landet eller någon annan stans inom Japan och inte orkat säga till om adressändring till alla som skickar brev. Typ banker och universitet och liknande. Det har hänt att jag öppnat brev, men det har aldrig varit något intressant (typ pengar eller nakenbilder) så jag brukar mest lämna de ovanpå brevlådan för att sakta smulas sönder av regn nu för tiden. Skulle vilja göra det med de brev som kommer adresserade till mig också (räkningar), men jag tycker om att leva med varmt vatten, gas och elektricitet. På tal om det förresten, på vattenräkningarna står det “water and sewage comsumption”, men hur fan håller de koll på hur mycket sewage jag håller på med? Mäter de hur mycket jag spolar ut? Väger de mitt bajs? Det är frågor som dessa som gör det ännu svårare att sova nätter som denna, som att inte förkylningen räckte.
Men jag tappar tråden, tillbaka till flash cardsen. Jag undrar om personen som gjorde de själv studerade engelska eller lärde ut. Jag lutar nästan mot att det var en lärare, då baksidan av korten är tomma, utan översättning på valfritt konstigt språk. Det är spännande i alla fall, tycker jag, kanske inte egentligen då det bara är papper med random ord på, men jo det är spännande ändå. Att liksom hitta något som någon man inte känner eller ens träffat suttit och pysslat med, klippt i bitar och satt mellan gem. Det skulle ju vara roligare att hitta en glömd dagbok eller nått, det är sant, men jag tar det jag hittar och gör det bästa av det.
Av yrkena på korten är musician det självklara valet för mig, men jag lekte faktiskt detektiv en jävla massa när jag var liten. Har skrivit en sång om det till och med. Så det är väl de två, antar jag. Annars vet jag inte, office worker låter ju som det tråkigaste någonsin men det beror väl på vilket kontor man jobbar.
Polis blir jag nog aldrig heller, ser bara mig själv tvingas leda några jävla nazister genom stan och det gör mig lite illamående. Detektiv är ju inte samma sak, liksom, detektiver kan ju fan bryta lite mot lagen ibland om det krävs för att lösa gåtan, sätta dit jäveln som gjort det. Jobba från sitt eget initiativ och inte sina polischefer, kunna stå för det man har gjort som något man själv valt för att man trodde det var rätt och inte för att man fick en order. Jag vet inte riktigt om detektiver finns på riktigt som jag drömt att de gör, typ Sherlock Holmes fast lite mera badass, men vafan, musiker som lever på sin musik finns ju knappt heller nu för tiden. I alla fall inte många som gör musik värd att lyssna på. Och att leva på att göra dålig musik, nä då jobbar jag nog hellre på kontor på dagen istället och lirar gura på natten.
Tillbaka
Jag är tillbaka i Tokyo igen, det var trevligt i Sverige.
Jag läste en novell som handlade om en man som dog efter att ha ramlat ner från ett träd när han spionerade på sin vänsterprasslande fru. Han reinkarneras som en papegoja och en dag kommer hans fru och köper honom på djuraffären. Han är glad att få se henne igen men frustrerad då han kan tänka klart precis som förut, men har som papegoja ett väldigt begränsat vokabulär. Det är bara ensamma ord och korta fraser som “Pretty bird”, “Hello” och “cracker” som människor runt om honom sagt som han lär sig repetera. Hur skall han kunna förmedla sin kärlek för sin fru, berätta att det faktiskt är han, hennes man som sitter fast i kroppen av en papegoja, med bara dessa ord. Han klarar det inte och det slutar med att han tar livet av sig genom att flyga mot ett fönster medan frugan har sex med en kille i cowboystövlar.
Sedan började jag på nästa novell i min novellsamling (den heter Best American Short Stories 1996, jag har läst ett par andra års upplagor av serien också, det är fint, jag älskar noveller) och den handlar om en malaysisk biograf på 1940-talet och hur en lokal konstnär fick måla sina egna affischer till filmerna där biografens ägare och hans vänner, medlemmar i kommunistiska partiet, fick stå modell för olika skådespelare. Men jag har svårt att koncentrera mig när jag läser den här novellen, jag börjar skratta hela jävla tiden. En av karaktärerna heter nämligen Mr Kuk. Helt sant alltså, jag ljuger inte! Mr Kuk. K-U-K. Helt sanslöst roligt.
Jul i Tokyo
Jag tog efter TDHs förfrågan några kort på lite av Tokyos julbelysning och pyntning. Bilderna, som inte precis är jättespännande - jag är långt ifrån en bra fotograf, kan du se här på nystartade spelbloggen Outofammo.se.
Stora havet
Jag var på en liten klassresa i helgen. Elva stycken från klassen åkte ut till ett hus som vi hyrt tre timmars tågresa från Shinjuku-stationen. Det var jag, en kinesisk kille, en fransman och åtta koreaner. Om jag minns rätt.
Vi badade i havet, trots att det var mulet och kallt i luften. Vattnet var varmt och så länge man höll sig under ytan var det skönt. Att bada med koreaner handlar mest om att jaga de skrikande koreanska tjejerna och sedan slänga ner de i vattnet, verkar det som. Alla verkade ha roligt i alla fall, även de som blev nerslängda.
Efter badandet satte vi igång grillarna och jag märkte att det även i den koreanska kulturen är männen som tar hand om grillningen. Det kanske är något globalt, att det liksom är den enda gången det blir manligt att laga mat när man grillar. Maten var i varje fall väldigt god och kom i sjuka mängder och grejen med koreaner är att de är väldigt generösa och alltid tar hand om en otroligt bra. Jag fick hela tiden frågan om jag inte vill ha lite mera kött, kyckling, ris, kimchi, ja vadsomhelst.
Grillandet ackompanjerades av en del supande och gitarrspel (jag hade släpat med mig gitarren efter hårda påtryckningar av klasskompisarna). Jag har några gånger sagt att jag gillar att spela gitarr i klassrummet, för det gör jag ju verkligen, men grejen är ju att när man säger sånt så får ju folk lätt idéen att man är en ny Jimi Hendrix eller liknande. Och hur gärna jag än skulle vilja kalla mig det så skulle det nog vara att tänja på sanningen en del. Vi snackar bristningsgränsen. Och det jobbiga var att klasskompisen Oun Chul-san liksom var bättre än mig på att spela trots att han aldrig ens nämnt att han spelar gitarr. “Jag spelade en del i kyrkan hemma i Korea” fick jag som svar på varför han kunde spela.
Spelade gjorde jag i alla fall, efter att några glas gjort mig mindre nervös. Började till och med sjunga efter några glas till. Alltså, det är väl inget bra personlighetsdrag direkt, men jag får lättare att prata, särskilt japanska, när jag är lite berusad. Man orkar inte tänka så mycket på grammatik och skit och låter det bara flyta liksom, och det kändes som att jag pratade väldigt mycket den där kvällen/natten. Jag lärde känna mina klasskompisar väldigt mycket bättre på bara några timmar än under de nästan tre månaderna vi suttit i samma klassrum. Det kanske är tragiskt egentligen, jag vet inte. En väldigt trevlig kväll i varje fall.