Digerdöden
Rickard är sjuk igen. Fast inte som förra gången, då han bara var lite trött så att han slumrade till lite nu och då. Nu vill han inte vakna upp alls.
Om ni inte förstått det så pratar jag om min Dreamcast. Den funkar inte.
På grund av att min nya TV tar så mycket plats så har jag ställt Rickard på en hylla ovanför TV:n. Det gör tyvärr så att jag sitter så långt ifrån TV:n att det som hände idag kanske inte var så konstigt.
Jag satt och spelade Shenmue, höll på att träna på lite coola slag när jag plötsligt märkte att inget hände när jag tryckte på knapparna. Jag tittar upp på Rickard och såg att handkontrollssladden har glidit ur själva konsolen. [i]”Jaha, då måste jag väl ställa mig upp…fan”[/i], mumlade jag för mig själv medan jag kämpade mig upp ur soffan. Jag tog handkontrollssladdens kontakt och tryckte in den i Rickard (snälla, inga obscena tolkningar).
Svart. Helt svart blev skärmen och ljudet slutade att forsa ut högtalarna. Jag tryckte på ON/OFF-knappen igen, men inget hände. Bara svart.
Pappa borde nog kunna fixa den, han är ju utbildad elektriker. Det är nog bara en säkring som har gått. Det är klart att det bara är en säkring (varför skulle det [b]inte[/b] vara en säkring?).
Om det nu skulle vara så att Rickard aldrig kommer att vakna igen så är det väl kanske inte så farligt, finansiellt sett. En Dreamcast kostar väl bara några hundra nu för tiden.
Men en ny Dreamcast kommer aldrig att kunna fylla Rickards skor, Rickard är speciell.
Jag kan fortfarande minnas när jag köpte honom begagnad av en trevlig kille i södra Sverige.
Jag kan minnas hur jag hämtade honom på en håltimme i sjuan.
Jag kan minnas hur jag för första gången satte igång honom, men spelet Crazy Taxi fastsatt på spindeln under locket.
Rickard var den första och enda konsolen som har gett mig så mycket nöje i form av så många bra spel. Jag kommer, hur det än går, aldrig att glömma Rickard.