Dabbo
Jag är riktigt matt. Utmattad.
Godnatt.
Hej!
Jag heter Mattias och har denna skittråkiga sida som ingen läser på.
Snyft, det är så det känns i alla fall.
Har spelat en hel del TV-spel denna helg, mestadels det coola svärdsvingarspelet Way of the Samurai till PlayStation2. Redigt ballt om jag så får säga, älskar känslan av att istället för att betala smeden för sitt jobb bara dra mitt svärd och hugga huvudet av honom. Det får mig att känna mig som Arnold i Terminator (den första). Du vet, när han köper vapen och bara skjuter killen istället för att betala. Manligt.
Drift through the air like a paper plane
Rainbow colours pulsate through the brain
I’m aware that I’m speaking but the words come out wrong
So I’ll put it across in a simple song
Ed Harcourt. Låten heter Jetsetter och är från albumet From every Sphere.
Jag kan fortfarande inte sluta förundras över hur bra han verkligen är.
Jag har nog lyssnat flera veckor på hans skivor.
Jag är fan förälskad i Ed Harcourt.
!Klick!
En ny låt.
Piano.
Sång.
Ed Harcourt.
Rysningar.
Wind through the trees.
En av hans absolut bästa låtar.
Jag suckar för mig själv.
Jag kommer nog aldrig mera att se honom.
Jag kommer knappt ihåg honom.
Det blir en tung känsla av sorglig nostalgi i hela mig.
Jag stänger av musiken och klickar igång det femtionde avsnittet av Naruto.
Jag ler.