Juni på västkusten.
Jag kan känna mig väldigt sårbar ibland, vid tillfällen då jag verkligen inte vill vara sårbar. Tillfällen då jag vill veta vad som händer, så jag vill känna en kontroll och ett lugn. Jag kan skratta åt mig själv och alla klyschor som jag tänker och skräms av, till exempel när jag börjar fundera runt existentiella frågor.
Finns det verkligen någon annan levande och tänkande organism eller är allting bara saker som min hjärna kommer på eftersom, har någon annan människa någon vilja eller är det jag som kontrollerar genom mitt undermedvetna? Eller lite mera moderniserat, hur kan vi bevisa att vi inte lever i The Matrix? Eller gör det över huvud taget någon skillnad om vi gör det eller inte, det viktigaste är väl ändå att vi lever och tänker?
Det som skrämmer mig mest är mig själv, mitt undermedvetna rättare sagt. När jag ligger i min säng innan jag ska sova så kan jag inte hålla mig ifrån att tänka på att jag efter att ha somnat in helt plötsligt kan hamna i en annan värld, i en annan skepnad. Jag drömmer om saker som jag själv inte kan påverka och kanske inte ens kommer ihåg, men de finns alltid där. Man somnar och drömmer, vare sig man vill eller inte och det finns inte något du kan göra för att påverka det. Det finns något i dig som lever sitt eget liv, kanske är det det som vissa kallar själ?
De kvällarna jag börjar fundera slutar oftast med att jag ligger där under täcket med ögonen vidöppna och så många lampor tända som möjligt i ett desperat försök att inte somna. Men det slutar ändå alltid med att jag somnar. Och drömmer. Är det då helt onödigt att fundera på saker som man inte kan påverka? Ska jag försöka hålla mig borta från alla svåra tankegångar? Bättre att leva tryggt inlindad i ovetande eller ett osäker letande efter upplysning?
Ni ser ju hur det går, en jävla massa frågor kommer upp. Men absolut ingen svarar, det är väl när man vill ha sådana svar som man går till sin religion. Synd bara att jag inte är speciellt religiös. Är det meningen att jag ska leva och bara tro på vetenskapen då eller? Men vilken jävla trygghet är det då, att vet att jag egentligen bara är en massa ämnen, atomer, ihopsatta i en speciell ordning bara för att få jordens näringskedja att gå runt. Meningen med livet är att dö, brytas ned och bli näringsrik jord åt någon vacker blomma eller brännässla.
Men vem bestämmer då vem som blir en vacker ros och vem som blir en tråkig skogsbräken?
Ödet?
Det är kanske så att inget du gör egentligen gör någon skillnad, det är redan sedan länge bestämt att du i slutändan blir en del av naturens grönt. Kanske lika bra att man tar livet av sig nu direkt och sparar lite tid, så att blommorna får sin näring lite snabbare. Varför leva ett miljöförstörande liv när man kan bli en del av naturen istället?
Kanske ska sluta tänka högt snart, det börjar låta för mycket som en broschyr från Grön Ungdom. Borde nog gå och lägga mig snart, så att jag orkar upp till skivmarknaden imorgon. Fast hur vet jag att mitt liv till denna sekund varit en dröm och att jag snart vaknar upp och märker att jag egentligen är en elefant i Indien?
Det vet jag inte.