bakom mörkrets hjärta
Jag kan ju inte skriva om vad som helst. Mina tankar måste filtreras och undersökas, de kan inte alltid bara fara i expressfart från hjärnan till bloggen. Vissa saker kan man inte lämna ut, vissa saker håller jag för mig själv. Jag tänker så mycket skit så ni mår nog bara bra av min censur.
Jag lever bara inuti mig själv har jag kommit på. Allting som händer runt omkring kan ibland bara kännas som fantasier eller drömmar, ibland när jag ser mig själv i spegeln så förvånas jag hur jag verkligen ser ut. Att jag verkligen ser ut.
Det känns nästan som att jag glömt bort mig själv ibland, glömt bort att jag inte bara går runt och finns, utan att jag verkligen är en fysisk sak. Jag har en kropp; fötter, ben, torso, armar, händer och huvud. Jag är fylld av avskyvärda tarmar och inälvor men jag märker det inte.
Jag lever så väldigt mycket mera i det tysta för mig själv, vid datorn eller vid TV:n, än aktivt deltagande med andra människor. Jag sitter bara och tänker, tittar och tar in information att jag ibland helt glömmer bort att jag också kan låta och att jag faktiskt finns. Ni vet nog vad jag menar, ni har nog känt detsamma någon gång då du kanske har gått långt helt ensam.
En lång ensam promenad då du bara har funderade över ditt eller någon annans liv, du blev så inne i tankegångarna att du inte kände hur du lyfte benet för att ta nästa steg eller öppnade munnen för att ta ett andetag. Så såg du en bekant femtio meter framför dig och du förstod att du var tvungen att hälsa för att inte verka otrevlig, men kände på samma gång att du inte riktigt är säker på hur du låter eller om du låter. Du kanske hostar lite eller säger något för dig själv för att verkligen kontrollera ögonblickets verklighet och för att se så att rösten verkligen fanns kvar.
Jag hostar och säger något för mig själv. Alldeles nu och här.