Vaken
“Är du vaken?” bröt genom tystnaden och jag hoppade till sådär som man kan göra när man vaknar tvärt. Jag funderade på att öppna munnen och låta ett jakande svar ljuda, men lät det faktum att jag faktiskt rörde på mig och hade ögonen öppna tala för sig själv. För att verkligen visa min vakenhet trummade jag en liten rytm med hjälp av händerna på mina ben och märkte på samma gång att de var helt bortdomnade. Känslan var inte där, men jag hörde ljudet.
“Visst är det vackert?” kom svävande som en andra fråga genom luften. Jag lyfte min blick som upp till den tidpunkten hade varit fäst vid mina egna hopkurade ben och tittade ut över landskapet. Det var en klippa alldeles bredvid havet som jag satt på. Blicken for från klippkanten, där vattnet sakta slog emot och tvingade fram ett dovt plaskande, uppåt mot den brinnande soluppgången. Det var som att det stora skinande eldklotet absorberade allting och suddade ut linjen mellan hav och himmel. Det stora klotet med samma värme som självaste helvetet suddade ut skillnaden mellan vatten och hav, mellan vind och jord. I helvetet skulle ingen bry sig om skillnaderna.
Det brände i ögonen av det starka ljuset så jag pressade samman mina ögonlock och gnuggade sakta ögonen med mina handflator. Jag skrämdes för en sekund av tanken av att jag av misstag skulle trycka för hårt och pressa sönder mina ögon, men den uppgående solens värme fick mig snart att känna trygghet igen. Ännu en tanke uppkom plötsligt i mitt huvud. Är detta verkligen verklighet, eller drömmer jag bara?
“Varför säger du inget?” nådde mina öron som en tredje fråga. Jag funderade en stund och kom fram till att jag inte hade lust att svara. Ljudet av tystnaden fick vara min budbärare.
Jag hade låtit mina händer vila över mina ögon, jag hade velat bearbeta bilden av solnedgången i huvudet istället för att titta för mycket på den och tröttna. Nu flyttade jag på händerna och öppnade ögonen men det enda som mötte min blick var en halvt uppgången sol gömd bakom ett tjockt täcke moln och med ens kände jag tristessen lägga sig över mig.
Jag sökte med blicken åt sidorna för att hitta dig. Men fann ingenting. Det enda jag såg var klippor och hav. Sakta möttes de och ljud bildades. Gång på gång. Sakta ställde jag mig upp på mina ostadiga ben och vände på mig med ryggen mot vattnet.
“Vem letar du efter?” hörde jag bakom ryggen och vände förtvivlat mig om ännu en gång. Men jag såg inte något som skulle ha kunnat frambringa denna fjärde fråga. Det enda som mötte min blick var det eviga havet.
“Varför tittar du inte på mig?” sa havet till mig. Jag svarade inte, gick bara fram till vattnet och tittade ner mot den mörkgröna botten. Där såg jag min egen distorterade spegelbild på den krusiga vattenytan och förstod allting. Jag var bara en spegelbild av dig, en omvänd avbildning i vattnet. Du skulle aldrig kunna torka mig och om du lämnade klippan skulle jag inte följa med dig. Havet är evigt och likaså drömmarna, vare sig man vill eller inte.
What do you think?