Ödet, gud eller vem/vad det nu är som bestämmer över denna världen måste verkligen hata mig. Eller så är det jag som hatar mig själv. Nu när allt skolarbete är avverkat och bortgjort och det enda jag behöver göra är att låta de sista okoncentrerade skoldagarna flyta förbi innan jullovet börjar så borde jag ju vara glad. Lycklig till och med. Men icke, som vanligt så blir saker man vill göra när man inte har tid (se på TV, läsa bok, spela tvspel, lyssna musik) helt plötsligt helt intetsägande och tråkiga när man äntligen har lite tid över.
Tristess och äckel.
Jullov ska ju bli kul i alla fall. Presenter och knäck. Skönt att det bara är i tre veckor, så att man inte glömmer för mycket skolsaker, så att det blir jobbigt när man kommer tillbaka. Skönt att en sjättedel av vad som verkar bli de tråkigaste tre åren i mitt liv snart har passerat. Skönt med ett nytt år, men en fyra istället för en trea efter de där dubbelnollorna. Jävla nollor.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 2 har svarat
“Är du vaken?” bröt genom tystnaden och jag hoppade till sådär som man kan göra när man vaknar tvärt. Jag funderade på att öppna munnen och låta ett jakande svar ljuda, men lät det faktum att jag faktiskt rörde på mig och hade ögonen öppna tala för sig själv. För att verkligen visa min vakenhet trummade jag en liten rytm med hjälp av händerna på mina ben och märkte på samma gång att de var helt bortdomnade. Känslan var inte där, men jag hörde ljudet.
“Visst är det vackert?” kom svävande som en andra fråga genom luften. Jag lyfte min blick som upp till den tidpunkten hade varit fäst vid mina egna hopkurade ben och tittade ut över landskapet. Det var en klippa alldeles bredvid havet som jag satt på. Blicken for från klippkanten, där vattnet sakta slog emot och tvingade fram ett dovt plaskande, uppåt mot den brinnande soluppgången. Det var som att det stora skinande eldklotet absorberade allting och suddade ut linjen mellan hav och himmel. Det stora klotet med samma värme som självaste helvetet suddade ut skillnaden mellan vatten och hav, mellan vind och jord. I helvetet skulle ingen bry sig om skillnaderna.
Det brände i ögonen av det starka ljuset så jag pressade samman mina ögonlock och gnuggade sakta ögonen med mina handflator. Jag skrämdes för en sekund av tanken av att jag av misstag skulle trycka för hårt och pressa sönder mina ögon, men den uppgående solens värme fick mig snart att känna trygghet igen. Ännu en tanke uppkom plötsligt i mitt huvud. Är detta verkligen verklighet, eller drömmer jag bara?
“Varför säger du inget?” nådde mina öron som en tredje fråga. Jag funderade en stund och kom fram till att jag inte hade lust att svara. Ljudet av tystnaden fick vara min budbärare.
Jag hade låtit mina händer vila över mina ögon, jag hade velat bearbeta bilden av solnedgången i huvudet istället för att titta för mycket på den och tröttna. Nu flyttade jag på händerna och öppnade ögonen men det enda som mötte min blick var en halvt uppgången sol gömd bakom ett tjockt täcke moln och med ens kände jag tristessen lägga sig över mig.
Jag sökte med blicken åt sidorna för att hitta dig. Men fann ingenting. Det enda jag såg var klippor och hav. Sakta möttes de och ljud bildades. Gång på gång. Sakta ställde jag mig upp på mina ostadiga ben och vände på mig med ryggen mot vattnet.
“Vem letar du efter?” hörde jag bakom ryggen och vände förtvivlat mig om ännu en gång. Men jag såg inte något som skulle ha kunnat frambringa denna fjärde fråga. Det enda som mötte min blick var det eviga havet.
“Varför tittar du inte på mig?” sa havet till mig. Jag svarade inte, gick bara fram till vattnet och tittade ner mot den mörkgröna botten. Där såg jag min egen distorterade spegelbild på den krusiga vattenytan och förstod allting. Jag var bara en spegelbild av dig, en omvänd avbildning i vattnet. Du skulle aldrig kunna torka mig och om du lämnade klippan skulle jag inte följa med dig. Havet är evigt och likaså drömmarna, vare sig man vill eller inte.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
Hmm, jo. Här kommer en liten text som jag slängde ihop nu på kvällen. Lite att göra har olika inverkan på folk, vissa virkar, jag skriver texter. Läs och kritisera.
—
Mannen i rummet hade inget att göra. Vad han än gjorde så stannade bara hans tankar vid en sak. Ingenting. Han hade suttit där ganska länge nu, solen hade gått ned och var nu ännu en gång på väg upp, det hade gått en dag sedan mannen satte sig ned i den slitna fåtöljen. Han hade inte orkat längre, han hade helt enkelt fått nog av allting och därför satt sig ned. Detta var slutet eller början.
Han hade funderat och tänkt över sin situation, hur hans liv såg ut och om han egentligen gjorde någon skillnad. Han tvivlade och kunde inte komma på en enda sak som gjorde hans liv värt att leva, det fanns ingen som egentligen brydde sig om honom. Han hade skrattat åt sig själv och åt hela sitt liv som bara såg ut som en enda stor klyscha, han skrattade åt sig själv och fick svårt att se klart. Ögonen fylldes av tårar och allting blev så oklart, men ändå så skönt för en stund. Det var som att allt kunde koncentreras i tårarna att han på så sätt kunde sätta fingret på problemet. Det var ju tårarnas fel att ögonen blev våta och att han inte kunde se den avstängda tv-apparaten på andra sidan rummet tydligare än en akvarellmålning som någon har spillt vatten över. Utspädd och otydlig, precis som hans liv.
Han hade bestämt sig, antingen så skulle han sitta där han satt tills han kom på något att göra med sitt liv. Om han inte fick den slutgiltiga idén som skulle förändra hans liv så fanns det bara en utväg. Den slutgiltiga och definitiva vägen.
Solen gick ännu en gång ner och mannen kände fortfarande samma tomhet i både kropp och tanke. Tanken började sakta men säkert krypa närmare honom, det fanns ingen annan utväg. Han torkade sina ögon och flyttade sin blick till sidan av honom, han tittade på saken liggande bredvid honom. Han kände ett skräckblandat lyckorus inom sig, han skulle äntligen få slut på eländet med denna sista handling.
Han lyfte den gråtonade tingesten med sin vänstra och förvånades över hur tung den egentligen var. Skulle han verkligen? Svetten började uppenbara sig i mannens panna och han fick väldigt svårt att hålla sina händer stilla. Han lade ned händerna och saken som för alltid skulle ändra hans liv i sitt knä och tog ett djupt andetag. ?Detta är slutet? tänkte han och lyfte med vad för en man i hans position måste kallas stor säkerhet upp den gråtonade saken och drog den rörliga delen bakåt i en och samma rörelse.
Klick. En bråkdels sekunds tystnad, en bråkdels sekunds tankar.
Det välkända plinget nådde mannens öron i samma ögonblick som han med dunkande hjärta andades ut. Han tryckte förbryllat på maskinens A-knapp och kom med ens in i spelet. Tetris. Ingen kommer någonsin att kunna rädda honom igen. När man börjat finns ingen början och det finns inget slut.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 3 har svarat
Någonstans lite bakom vänstra ögat, liksom bakom själva ögonloben några centimeter in i huvudet. Där sitter den lille jäveln och hackar fram en irriterande huvudvärk som verkligen får mig att inte vilja färdigställa (börja på) mitt argumenterande tal som ska framföras på svenskan imorgon. Den lille jävel sitter där och försöker bända loss ögat med en bandyklubba. Det är i alla fall så det känns. Jävla skitbandy.
Hah! Jag överlistade honom. Han är död och kommer aldrig tillbaka. Han dränktes så som de okristliga under syndafloden av min dusch. Jag blev gud för en sekund i min egna lilla värld och allt sköljdes bort, allt det dåliga och dumma borta för någon minut. Men nog kommer det smygande tillbaka. Kanske om jag lägger mig ned och låter sömnens helande kraft verka så att den där känslan blir en aning mera permanent.
Förlåt om ni inte riktigt hänger med i mina tankar, meningar och ord. Det är liksom ganska svårt att skriva när man bara är en helt vanlig fyrkant, det är liksom svårt att hitta av rätt tangent när man bara har fyra hörn att använda som pek- och tryckredskap. Eller vänta nu, var jag en människa?
Mindre än två veckor till jullov. Mindre än två veckor kvar till jullov. Värt att upprepas (flera gånger).
Håller på att läsa Blåst av Erlend Loe ännu en gång. Läste den för något år sedan, på sommarlovet mellan åttan och nian tror jag till och med, så jag visste ju redan att den var bra. Men att den var så här bra, nää, det hade jag helt glömt bort. (finns inte ord att beskriva). Den beskriver ett förhållandes start med så glasklar ironi och sarkasm att man inte kan göra annat än att skratta. Hela boken är fylld av tråkiga möten mellan tråkiga personer som blir roliga bara på grund av det tråkiga. Hmm, som sagt, det finns inte ord att beskriva så ni får ursäkta mitt försök. Läs den bara, utan att bry er så mycket om vad jag säger. Ett extra tips: Läs inte baksidan av boken, då den spolierar en ganska stor överraskning i handlingen.
Jag har ett par förebilder, idoler, inom skrivkonsten som jag inspireras ganska hårt av. Ni som vet vilka det är vet vad jag menar och ni som inte gör det får väl typ ta livet av er. Ni som vet vad jag menar känner igen likheterna och ni som inte gör det gör inte det. Livet är enkelt, men ack så komplicerat och meningslöst. Det är bara att läsa här och förstå, jag ska leda er till upplysning. Snart, så sluta inte.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 2 har svarat
Det är ju december nu, har ni tänkt på det? Mindre än en månad kvar till jul. Mindre än en månad, men mer än två skolarbeten att avsluta innan jag kan andas ut och insupa julstämningen (som knappast kommer att infinna sig).
Om jag blundar och låtsas som att jag inte finns nog länge kanske allting försvinner och när jag öppnar ögonen igen så finns där bara ett starkt skinande ljus som kommer att rena mig från alla bekymmer. [i]”A light that shines so bright it makes me clear”[/i]. Som snö.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 3 har svarat
