växer på mig
Är jag den ende som ganska ofta tänker hur saker i mitt liv skulle ha kunnats återgets bra på film? Vilken musik som skulle ha passat, kamerarörelser och färgfilter, sånt kan jag försänka mina tankar i ganska ofta.
När jag är ute och går en blåsig höstkväll kan jag nästan höra den känslofyllda pianoslingan dovt spelande i bakgrunden medan jag tänker mig hur kameran sakta från en närbild på de virvlande löven vänder sig uppåt för att visa vindens enorma kraft, hur alla träd böjer sig för naturens makt, för att slutligen än en gång fokusera sig på marken igen. Eller inte bara marken, utan den ensamma mannen gående där, frysande med uppdragna axlar för att skydda sig mot den kalla vinden och de flygande löven.
Detta skulle filmas med någon sorts filter som tonade ned alla färger utom de klargula löven och inget ljud från själva platsen skulle användas, bara den känslosamma pianoslingan sakta klämtande. Man skulle kunna känna vinden och höra trädens och lövens prasslande genom bilden. Naturens oändliga kraft och den utlämnade mannens ensamhet skulle uttryckas genom bara ett tiotal sekunder film. Tror jag i alla fall.
Det trista med den filmen skulle väl vara att det inte skulle hända något. Den utlämnade mannen, jag, har inget spännande mål med sin promenad och ingen hemsk hemlighet han går och bär på. Det finns inga sanna kärlekar som helt plötsligt bara försvinner och inte heller finns någon dödlig sjukdom gömd i hans kropp, som bara väntar på att döda honom. Han är bara ute och går, tänkande på hur det han just nu gör skulle kunna se ut på film, på väg mot den närmaste kiosken eller mataffären.
Han har bara väldigt tråkigt och vill ha något att göra. Tryck tryck tryck så var det gjort tänker han och nät intill slänger sig ned i soffan alldeles bredvid honom. Ljud av statisk elektricitet och ett pipande.
[Är det bara jag, eller avslutar jag aldrig det jag börjar skriva om?]
Äh, jag freestylade mest bara.