skjuta sig väg (L)
Melankolisk Ed Harcourt och MiniMoni. Så kan det bli när man har många låtar i sin playlist. Och inte klagar jag inte.
Det var riktigt länge sedan jag skrev ett riktigt inlägg här, eller hur? Det gör väl ingen skillnad egentligen. I och för sig. Om man tänker efter. Vad gör väl det om hundra år. Som man brukar säga.
Det händer en hel del måste jag nog säga, jag har liksom aktiverat mig och tagit kontakt och väntar nu på svar. Orkar inte berätta just vad det handlar om, så det bara skulle se patetiskt ut om det inte gick vägen (nää, det har ingenting med kärlek att göra). Men om det funkar (vilket det måste) så kan jag ju berätta, eller helt enkelt inte göra det. Hehe, jag har ändå någon sorts makt. Makten att bestämma vad den obefintliga läsarskaran av min sida ska få läsa. Eller inte läsa.
När jag väntar på något, nästan vad som helst, så kan jag inte annat än drömma hur det kommer att bli när denna sak äntligen anländer. Jag bygger vackra slott med tinnar och torn av luft. När tingesten i fråga sedan anländer är det tyvärr oftast så att jag redan är trött på den. Det är i sådana situationer som man önskar att man kunde låsa sina tankar ibland, så att man slapp gå runt och fundera hela tiden. Just nu önskar jag att jag bara kunde sätta huvudet i standby-läge. Och på något sätt få bort det där pipande ljudet som jag ganska ofta hör, även fast det är tyst. Vissa tror att det är tinnitus, andra tror att det är utomjordingar som är på väg mot jorden som vill ta kontakt genom att skicka signaler rakt in i varelsen med störst hjärnkapacitet på hela jorden. Jag alltså. 