Ett inlägg för att få tiden att gå.
Det har varit helt tyst här i en hel vecka. Helt tomt och stilla, ingenting har hänt och ingenting har ändrats. Eller inte…
Detta är ej längre fyrkant.net, nej, fyrkant har på något magiskt sätt förvandlas från en sida till ett större sammanslutning. Denna delen, min dagboksliknande del, heter från och med nu /yta, eller utan snedstreck yta. Snedstrecket är bara där för att visa att du kommer hit genom att skriva just /yta bakom fyrkant.net. Likadant fungerar det med den andra delen, /omkrets.
Men vad är omkretsen för något då?
Jo, det är som jag skrev i det förre inlägget här att jag har börjat med gästartister. Jag hade först tänkt ha dessa artisters verk som en enkel kategori på den gamla sidan, men kom efter en stund på att det skulle vara bättre om jag delade sidan rakt av. Två sidor. Dock så kommer inte omkretsen bara att innehålla gästartister, jag kommer även att lägga upp de mera kategoripassande texterna där.
Denna lilla indelning och omstrukturering av sidan har tagit det mesta av min tid den senaste veckan, jag har alltså inte alls bara slöat och totalt skitit i fyrkant, jag har tvärtemot gått runt och grubblat på hur de olika delarna och förstasidan skulle se ut hela tiden. Förstasidan ja, den ni måste ha passerat på vägen in hit. Den som jag använder nu vet jag inte riktigt om jag ska använda. Jag har väldigt svårt att bestämma mig, som vanligt. Vad tycker du om första eller någon av de andra sidorna?
Något annat som har befläckat de senaste dagarna är den underbara skivan Fevers and Mirrors av Bright Eyes. Ska inte börja prata om den här, läs min recension på omkrets istället. Leta lite.
En annan glad nyhet för den lilla skaran som är intresserad av mitt privata liv är att jag har minskat min dos av medicin. Äter väl fortfarande rätt mycket, men mindre är alltid bättre.
“Snart är jag mitt gamla friska jag igen” kan jag inte heller säga, då jag haft den här sjukdomen sedan jag var fyra år gammal. Och fyra år vill jag fan inte bli igen. Fast det skulle ju i och för sig vara mysigt att gå på dagis igen, leka dagarna i ända, leva ett liv kretsande runt frågan “Vad ska vi leka?” istället för att göra det runt “Vad måste jag göra?”. Usch, nu blev jag sådär melankolisk igen. Katharsis, var är du?