Klick.
[size=17]En man försvinner.[/size]
Mannen i rummet hade inget att göra. Vad han än gjorde så stannade bara hans tankar vid en sak. Ingenting. Han hade suttit där ganska länge nu, solen hade gått ned och var nu än en gång på väg upp, det hade gått en dag sedan mannen satte sig ned i den slitna fåtöljen. Han hade inte orkat längre, han hade helt enkelt fått nog av allting och därför satt sig ned. Detta var slutet eller början.
Han hade funderat och tänkt över sin situation, hur hans liv såg ut och om han egentligen gjorde någon skillnad. Han tvivlade och kunde inte komma på en enda sak som gjorde hans liv värt att leva, det fanns ingen som egentligen brydde sig om honom. Han hade skrattat åt sig själv och åt hela sitt liv som bara såg ut som en enda stor klyscha. Han skrattade åt sig själv och fick svårt att se klart. Ögonen fylldes av tårar och allting blev så oklart, men ändå så skönt för en stund. Det var som att allt kunde koncentreras i tårarna att han på så sätt kunde sätta fingret på problemet. Det var ju tårarnas fel att ögonen blev våta och att han inte kunde se den avstängda tv-apparaten på andra sidan rummet tydligare än en akvarellmålning som någon har spillt vatten över. Utspädd och otydlig, precis som hans liv.
Han hade bestämt sig, antingen så skulle han sitta där han satt tills han kom på något att göra med sitt liv. Om han inte fick den slutgiltiga idén som skulle förändra hans liv så fanns det bara en utväg. Den slutgiltiga och definitiva vägen.
Solen gick ännu en gång ner och mannen kände fortfarande samma tomhet i både kropp och själ. Tanken började sakta men säkert krypa närmare honom, att det fanns ingen annan utväg. Han torkade sina ögon och flyttade sin blick till sidan och tittade på saken liggande bredvid honom. Han kände ett skräckblandat lyckorus inom sig, han skulle äntligen få slut på eländet med denna sista handling.
Han lyfte den gråtonade tingesten med sin vänstra hand och förvånades över hur tung den egentligen var. Skulle han verkligen? Svetten började uppenbara sig i mannens panna och han fick väldigt svårt att hålla sina händer stilla. Han lade ned händerna och saken, som för alltid skulle ändra hans liv, i sitt knä och tog ett djupt andetag. ”Detta är slutet” tänkte han och lyfte med vad för en man i hans position måste kallas stor säkerhet upp den gråtonade saken och drog den rörliga delen bakåt i en och samma rörelse.
Klick. En bråkdels sekunds tystnad, en bråkdels sekunds tankar.
Det välkända plinget nådde mannens öron i samma ögonblick som han med dunkande hjärta andades ut. Han tryckte bestämt på maskinens A-knapp och kom med ens in i spelet. Tetris. Ingen kommer någonsin att kunna rädda honom igen. När man börjat finns ingen början och det finns inget slut.
What do you think?