Ach du lieber, musik von der Himmel! Nena mit 99 Lufbaloons das ist, meine freund.
Ja, så är det en ny skolvecka igen men för omväxlingens skull så känns det inte alls speciellt jobbigt, jag har nämligen inte ett enda prov eller annat arbete som skall vara klart denna vecka. En skön vecka som kan användas till spel, litteratur och film, det vill säga. Och så är det ju skivmarknad på söndag där Totte ska ställa ut och jag ska sitta med honom och kanske sälja ett par kassa vhs-rullar.
Köpte två spel i lördags, ett kasst fotbollsspel till ps2:an och Silent Hill 2 till xboxen. Spelade cirka 20min av SH2 idag, men vågade inte mera så jag slutade. Även fast det var mitt på dagen och solen sken in genom mitt fönster. Hur ska detta gå.
Jag har förresten fått ”jobb” som skribent åt en sida nu, nämligen Spelbasen.nu. Fick min första text publicerad idag och det är en enligt mig trevlig text om Call of Duty som du kan finna här. Förhoppningsvis så kommer detta ta mig ett steg framåt i mina journalistdrömmar. B)
Usch, nej! Nu började winamp spela Silent Hill 2-soundtrack och jag blir rädd. Jag kommer nog aldrig att våga mig på det där spelet, i alla fall inte om jag måste spela ensam. Åh, lugn igen och Conor Oberst’s vackra stämma mot mina trumhinnor, en skala, en spegel och de där lika klockorna. Direktöversatt såklart.
Imorgon börjar min första lektion klockan 11.20 på grund av grupparbete på historian, så jag kan sova länge och ligga uppe sent och läsa klart Fakta om Finland. Det är riktigt störande att jag inte läst klart den än, jag läser verkligen pinsamt sakta. Som en blind jävla bäver.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
Skolan slukar dagarna, såsom Jimmy äter världen. Åh! Jimmy!
Jag laddade efter att ha läst en recension av skivan Bleed American med Jimmy Eat World ner just den skivan i söndags och har sedan dess lyssnat på den väldigt mycket. Det är liksom inte sånt som jag brukar lyssna på, det är så väldigt mycket gladare än Bright Eyes eller Ed Harcourt och så väldigt mycket mindre japanskt än Malice Mizer och alla de andra.
Jag kände mig lite skyldig i början, som om att jag gjorde något fel när i och med att jag lyssnade på musik som Kristoffer kallar highschool-rock(:crazy:). Det kändes liksom lite smutsigt, men så lyssnade jag lite till och bestämde mig för att skita i känslan. Lite självförtroende måste jag väl ändå ha, så att jag kan lyssna på musik som jag tycker är bra. För Jimmy Eat World gör mig glad, det är fina låtar med klatschiga refränger och träffande texter.
Nu måste jag kolla upp andra band som jag har hört talas om i samband med Jimmy, typ Dashboard Confessional och The Get Up Kids. Jag har en del spännande äventyrande framför mig, så att säga. Jag kanske hittar några roliga skivor på den kommande skivmarknaden nu, nästa söndag, den andra maj alltså.
Heh, det känns faktiskt som att Jimmy har ändrat mitt sätt att se på saker lite. Jag har börjat tänka i lite andra banor och börjat fundera över andra saker än jag brukar. Det hela kan ha en del att göra med att det har varit riktiga vårdagar nu de senaste dagarna, känslan av att sommaren närmar sig kanske ändrar lite inuti mig. Det gör mig i alla fall gladare.
Det tar bara lite tid, lilla flicka.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
Det här en en liten novell som jag har skrivit under de senaste nätterna och som vanligt så har vädret en stor del i handlingen. Jag både gillar och ogillar väder, frågan är ju om ni gillar eller ogillar texten.
Dozo.
Fortsätt läsa…
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
Det är något med nostalgi som får mig att vilja skrika och slå mig själv. Att känna hur bra det var förut får mig bara att ångra att nuet och känna en panik över att jag inte har lika roligt just nu. Varför? Varför?
Frågor som inte har några riktiga svar. Livet, för fan, riktigt tunga grejer. Jag försöker kanalisera känslorna och skriva ned de, men det blir bara sånt här; flamsigt dravel.
Jag har skrivit någon gång förut om att allting egentligen är minnen, förutom det absoluta nuet, de få nanosekunderna då något ändras. Det enda som är evigt är förändring, som Buddha sa, men det är inte det jag vill peka på. Jag ville bara säga att eftersom allting är förr, inget är egentligen nu, så känner jag en ständig känsla av att lycka bara är nostalgi och minnen (känna känslor om känslor? Vafan?). Minnen som förskönats av hjärnans speciella del, gjord för att göra detta, manipulera mina tankar.
Det var roligt att spela dataspel igår. Eller var det verkligen det? Är det inte bara ett romantiserat nostalgiskt skitminne?
Fan också, jag tänker FÖR MYCKET!
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
Wazzup, buddey-os?
Ahh, de senaste dagarna har som flugit förbi på grå-rosa moln i hastigheten Warp 4. Jag har vaknat sent, sett på Star Trek hela dagen och sedan spenderat resten av natten dödande mina vänner i Call of Duty. För er som inte visste det så är Call of Duty ett dataspel som utspelar sig under andra världskriget, man tar sig an rollen som allierad soldat (både engelsk, amerikansk och sovjetisk) för att slakta lite nazistsvin. Men bla bla, det är på multiplayer-sidan som det är riktigt skoj. Så det så.
Jag har börjat på de där tre minnesvärda grejerna, dels genom att jag har tagit upp den underbara boken Fakta om Finland igen och dels genom att jag skrev en rätt så bra Call of Duty-text igår. Ni kanske får läsa den senare på omkretsen, vi får se. Så nu är det väl bara en tredje sak jag måste börja på.
Ja just det, den där hemligheten jag snackade om. Ska jag berätta, eller? Inget stort egentligen, bara det att jag klippte bort det mesta av mitt hår. Från page till snaggat. Rätt läskig skillnad, men jag är väl nöjd. Lite chockad, men nöjd. Det är i alla fall jävligt bekvämt.
Nä, nu ska jag nog återvända till Enterprise och dess besättning. Speciellt T’pol… hihihiihihihi
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
