nervöst tillbakablickande
Det är något med nostalgi som får mig att vilja skrika och slå mig själv. Att känna hur bra det var förut får mig bara att ångra att nuet och känna en panik över att jag inte har lika roligt just nu. Varför? Varför?
Frågor som inte har några riktiga svar. Livet, för fan, riktigt tunga grejer. Jag försöker kanalisera känslorna och skriva ned de, men det blir bara sånt här; flamsigt dravel.
Jag har skrivit någon gång förut om att allting egentligen är minnen, förutom det absoluta nuet, de få nanosekunderna då något ändras. Det enda som är evigt är förändring, som Buddha sa, men det är inte det jag vill peka på. Jag ville bara säga att eftersom allting är förr, inget är egentligen nu, så känner jag en ständig känsla av att lycka bara är nostalgi och minnen (känna känslor om känslor? Vafan?). Minnen som förskönats av hjärnans speciella del, gjord för att göra detta, manipulera mina tankar.
Det var roligt att spela dataspel igår. Eller var det verkligen det? Är det inte bara ett romantiserat nostalgiskt skitminne?
Fan också, jag tänker FÖR MYCKET!