gräs
Den knutna näven tog fart och träffade det uttänkta målet, huvudet. En luddig smärta uppkom som fick mig att sluta tänka för några sekunder. Men så var det på riktigt igen, jag låg där på golvet, snörvlande och rödgråten i ansiktet. Jag drog upp benen och la mig i fosterställning, knöt mina händer bakom mitt huvud och försökte skydda mig mot, mot allt. Men det kändes inte som om det hade någon som helst effekt, tankarna brann fortfarande som syra och fick mig att bita ihop hårt och gråta.
Men så öppnade jag ögonen och slutade tvärt med mitt gråtande. Det slog mig som ett bowlingklot slår sina käglor att jag inte kunde minnas varför jag var ledsen. Jag ställde mig upp på fötterna och tittade ut genom fönstret, där utanför på den lilla uttänkta kullen var gräset grönt och maskrosorna bildade små öar av färg. Andra hade redan levt ut den delen av sitt liv och hade nu till uppgift att sprida sina frön och som små vackra dammråttor svävade de sakta runt i luften.
Jag öppnade fönstret och fick en varm vindpust i ansiktet, jag tog ett djupt andetag och riktigt njöt av de underbara dofter som mötte mig. Klassiska och uttjatade dofter av sommar, nyklippt gräs och utslagna blommor, fick mig att le och känna en värme inombords. Fönstret var ganska enkelt att haka loss från sina gångjärn, så att jag lätt kunde klättra ut och landa på den cirka en halv meter breda gräsmattan som låg där under fönstret, innan trottoarens asfalt.
Efter ett par ögonblicks varsamt lyssnande var jag säker på att ingen bil var i närheten och jag tog steget över den torra asfaltsvägen. Mina fötter kunde inte hålla sig och sparkade lite varsamt på en grushög så att det dammade. Som efter att man har avfyrat en fyrverkeripjäs for det lilla grå molnet iväg, för att efter en stund blandas med luften så att det ej längre var synligt. Väl framme på den varmt gröna kullen la jag mig ned på rygg, sträckte ut mina armar åt sidorna så att min kropp bildade ett kors och tog med vardera hand tag om gräset som kittlade mina fingrar. Jag tog tag och slet loss två stora tuvor och knöt händerna, stängde ögonen och fokuserade på gräsets sträva yta. Jag lekte med stråna mellan tumme och pekfinger, rullade de sakta fram och tillbaka.
Jag öppnade ögonen igen.
Den blå himlen bländade mig och endast ett par vita fläckar av moln förstörde den annars så enfärgade helheten. Men jag tog det, jag accepterade molnens existens och bestämde mig för att de var charmiga, att de gav det där lilla extra åt himmelens utseende. Jag lärde mig att älska de, bara på några sekunder och undrade varför det ska vara så svårt för människor att acceptera olikheter. Molnen är mina vänner, varför kan inte alla andra acceptera varandra och vara vänner?
Men så plötsligt, när jag låg där försjunken i mina barnsliga filosofier, så kände jag något. Det var en vibration, och så en till, i marken. Den heliga moder jord rörde på mig, det absoluta fundamentet i mitt liv började skaka. Jag ställde mig upp, men i samma sekund som jag kommit upp på fötterna kom en ny vibration och denna gång mycket starkare än förr. Balansen tappades och jag föll ned på mina knän på det mjuka gräset, stannade där en stund och väntade, väntade på den nästa av dessa jordliga skälvningar. För jag hade upptäckt att de uppkom i ett mönster, det kom först två skakningar i rad, men ganska så kort mellanrum och efter det var det lugnt en stund innan det kom två nya.
Under ett av dessa mellanrum så tog jag ett språng ut på vägen, med målet lyktstolpen på andra sidan, där jag hade tänkt hålla i mig för att sedan fly till något skyddat ställe. Ett bord att gömma sig under kanske, eller helt enkelt ett skyddsrum. Men jag kom aldrig riktigt så långt, för när jag befann mig i mitten av vägen så tog ännu ett skalv tag i marken och skakade den hårdare än någonsin, så hårt att den inte kunde hålla ihop längre och sprack. Sprickan öppnade sig som ett gap under mig och svalde mig hel, jag sträckte mig med handen mot kanten i hopp om att få ett stadigt grepp och på så sätt rädda mig. Men det blev bara svart.
Jag öppnade ögonen igen.
Runtomkring mig stod människor i vita rockar och när jag försökte fråga var jag var kände jag att jag hade ett plaströr nedkört i halsen. Jag kände mig snurrig och jag kunde känna en svidande smärta från mina handleder. Det kändes som om någon hade tagit ett par rakblad och pressat de mot mina handleder för att sedan trycka ned armen i ett gigantiskt saltkar. Det sved.
Men, nej, det kan inte vara så, jag tänkte det bara, det var ju bara dumma tankar hos en deprimerad människa. Eller?
Jag förstod att jag själv hade snittat mina handleder, att jag sedan dess hade varit död. Den underbara sommardagen med blomdoft och blå himmel var det jag hade mött efter döden. Utanför sjukhuset vräker regnet ner och det är höst, regnet vräker ned och det är mitt liv.
Regnet faller och jag förstår att jag aldrig kommer att kunna leva som jag brukat, nu när jag förstått vad döden verkligen är. Befrielse.
Sjukhuslukten lämnade jag bakom mig i rummet med det öppna fönstret och jag flög mot marken.
What do you think?