auktoritetsinlägget
Skolan slukar dagarna, såsom Jimmy äter världen. Åh! Jimmy!
Jag laddade efter att ha läst en recension av skivan Bleed American med Jimmy Eat World ner just den skivan i söndags och har sedan dess lyssnat på den väldigt mycket. Det är liksom inte sånt som jag brukar lyssna på, det är så väldigt mycket gladare än Bright Eyes eller Ed Harcourt och så väldigt mycket mindre japanskt än Malice Mizer och alla de andra.
Jag kände mig lite skyldig i början, som om att jag gjorde något fel när i och med att jag lyssnade på musik som Kristoffer kallar highschool-rock(:crazy:). Det kändes liksom lite smutsigt, men så lyssnade jag lite till och bestämde mig för att skita i känslan. Lite självförtroende måste jag väl ändå ha, så att jag kan lyssna på musik som jag tycker är bra. För Jimmy Eat World gör mig glad, det är fina låtar med klatschiga refränger och träffande texter.
Nu måste jag kolla upp andra band som jag har hört talas om i samband med Jimmy, typ Dashboard Confessional och The Get Up Kids. Jag har en del spännande äventyrande framför mig, så att säga. Jag kanske hittar några roliga skivor på den kommande skivmarknaden nu, nästa söndag, den andra maj alltså.
Heh, det känns faktiskt som att Jimmy har ändrat mitt sätt att se på saker lite. Jag har börjat tänka i lite andra banor och börjat fundera över andra saker än jag brukar. Det hela kan ha en del att göra med att det har varit riktiga vårdagar nu de senaste dagarna, känslan av att sommaren närmar sig kanske ändrar lite inuti mig. Det gör mig i alla fall gladare.
Det tar bara lite tid, lilla flicka.