Silent Hill 2: Inner fears [XBOX]

Jag hade längtat på avstånd, inte riktigt vågat men ändå velat så mycket. Alla älskade ju det. När jag väl hittade det i en rea-låda och köpte det så var jag faktiskt tvunget att sätta min rädsla åt sidan och hjälpa min vän James Sunderland i jakten på sin fru. Jag skulle in i Silent Hill.

Silent Hill 2 är enligt de flesta ett skräckspel och visst, det är det, men det är viktigt att man inte tror att det är som de andra spelen som faller under samma genre. Det är verkligen inte samma sak som Resident Evil som lever på sina överraskningsmoment, zombies som hoppar ut framför hörn och försöker bita huvudet av dig. Nej. Silent Hill 2 handlar om osäkerhet, att höra ljud som du vet kommer från någon varelse som är ute efter dig utan att se själva varelsen. Att veta att något är där, hela tiden, utan att kunna göra något åt det. Att med sin ficklampa som hjälp leta sig igenom mörka korridorer med ett evigt dunkande av fotsteg eller ljudet av ett tungt metallobjekt släpande mot marken ljudande i sina öron får nog vem som helst att vända sig om i fåtöljen för att kolla att det verkligen inte står någon där. Bakom dig.

Men nej, det är inte det skrämmande som gör att jag gillar det, det är den där känslan som finns med hela tiden, ett sorts drömlikt ljus som värmer. Kanske är det handlingen som gör det.

James Sunderland får ett brev från sin fru Mary i vilket hon säger att hon vill träffa honom på ett ställe där hon och James var på semester för tre år sedan, Silent Hill. Låter väl inte så farligt, men ha då i åtanke att Mary har varit död i tre år. James är såklart förvirrad, man kan väl inte skriva brev när man har varit död i tre år? Han beslutar sig i alla fall för att ta brevet på allvar och leta upp henne, han har väl helt enkelt inte så mycket att förlora.

Silent Hill 2 är snyggt på ett smutsigt sätt, spelutvecklarna har verkligen klarat av att fånga känslan av total ensamhet och ångest i bilden, ljudet och (framförallt) känslan. Ångest är förresten något som verkligen gör detta spel till något mera. När jag spelade det här spelet så tyckte jag aldrig riktigt om det som man kanske brukar göra när man spelar ett spel. Jag kände mig alltid osäker och bortkommen, en ångest var alltid närvarande som fick mig att vilja spela vidare. Det var inte så att jag ville veta vad som hänt i denna stad eller så, nej, det var som när man ser en skräckfilm och är sådär riktigt rädd men ändå sitter kvar bara för att man måste. Ångesten av att inte vilja spela för att jag vet att detta bara kommer att komma tillbaka till mig i mina mardrömmar, jag måste bara klara det här och på så sätt frigöra mig.

Det hela är så välbalanserat, jämvikten mellan att vilja stänga av på grund av rädsla eller att vilja fortsätta för att få ett slut på det hela är total. Ångesten används som ett emotionellt verktyg för att placera spelaren i James position och det fungerar verkligen, jag känner som James och förstår hur det måste vara att gå runt där på Silent Hills dimmiga gator. Skrämmande.

Men så klarar jag det och förstår att det inte handlade om det. Jag sitter bara tyst, funderar över vad som verkligen hände. Vem är vem och vad är vad? Det gick från en seg början till en läskig mitt och till ett slut som helt enkelt gör detta spel till ett av de bästa jag någonsin har spelat. Men jag kommer nog aldrig att våga mig tillbaka dit.

Posted in Allmänt by Mattias Wikström on May 4, 2004