halleluja
Lessen att jag inte har skrivit något här på länge, det har helt enkelt hänt en massa annat som jag ansett vara roligare än att skriva ett inlägg på en sida som ingen läser på eller bryr sig om. Ja, ni ska känna er skyldiga.
Jag tycker verkligen om tv-serien The O.C. Så mycket att jag redan har laddat ner och sett alla avsnitt från första säsongen. Jag vet inte om det var på grund av att jag såg avsnitten med så kort mellanrum, såg nästan alla 27 under en helg, så att min hjärna typ fick en överdos av the O.C. och trodde att jag var där eller om serien bara är bra, men det var i alla fall väldigt jobbigt efter sista avsnittet. Hatar när bra saker ska ta slut, tv-serier och spel och filmer, när man tröttnar på den där skivan som man hoppades skulle vara odödlig, men inget är ju odödligt så varför hoppades jag? Ja, jag ville väl helt enkelt det.
Hursomhelst, jag var som sagt näst intill skakad när jag hade sett det sista avsnittet, för det var verkligen sorgligt. Jag funderar över att bara börja om och se serien en gång till, men har inte riktigt vågat göra det än – Tänk om den inte är lika bra längre? Tänk om den jag bara är trött på allting när jag ser det för andra gången, allting kanske bara känns allmänt passé och trist?! Hemska tanke.
En till sak som är bra med the O.C. är den superba musiken, soundtracket är verkligen jävligt bra. Endast det att Bright Eyes är med i ett avsnitt gör enligt mig hela serien sevärd, men det är faktiskt så att nästan varje avsnitt innehåller ett guldkorn. Inte för att jag orkar kolla upp alla låtar, men jag har i alla fall börjat med introlåten - California med Phantom Planet. Jag laddade ner hela deras skiva The Guest och den är riktigt bra, den har en sån där kalifornisk, varm sommarkänsla – precis som tv-serien. Det kan ibland nästan kännas som att låten har influerat skaparna av serien, den passar ju så bra till hela historien.
Hmm, jag har visst skrivit över 350 ord om en amerikansk tonårsserie. Visst, det kanske är töntigt eller något annat icke-häftigt men jag bryr mig allvarligt talat verkligen inte, Ryan är ändå skitcool och Seth ser jag nästan som jämlik till mig själv (han har grym musiksmak). Synd bara att jag levt mig in så mycket i den här jävla serien att mitt riktiga liv verkar ännu lite mindre häftig, i jämförelse med deras glamorösa och händelserika liv. En bitter eftersmak från en ack så läcker karamell, det nya Beverly Hills 90210.
Jag har annat att berätta, men det får vi ta någon annan gång. Nu måste jag sova innan solen hinner stiga alltför högt. God morgon.