mmmbop
Och så sitter jag här igen, mitt i natten med ordbehandlaren framför mig. Fast natt kanske inte är rätt, solen har näst intill gått upp helt, så man kanske ska säga morgon. Det känns i alla fall som sommar, ljusa nätter framför datorn med Ed Harcourt i öronen, blir det mycket bättre? Jag antar att det finns flertalet saker som faktiskt är bättre, men det vill jag inte veta. Det var en retorisk fråga, capische?
Gårdagens inlägg handlade ju ganska uteslutande om THE O.C. så jag hade tänkt ta något annat inatt. Musik till exempel! För jag har nämligen lyssnat en hel del på musik den senaste tiden, och på en hel del nya artister. Men. Nu blir det ju the O.C. ändå. För musiken som jag lyssnat på har jag nämligen kommit i kontakt i tv-seriens (som jag sa igår) grymma soundtrack.
Jag snackar om Phantom Planet och Jeff Buckley, One Ray of Sunligt, Anthem, In our darkest hour, Hey now Girl och Hallelujah. Det känns lite som att det här kommer att bli denna sommarens soundtrack för mig, de där låtarna som när jag hör dem om ett par år så tänker jag tillbaka till sommaren 2004. Sommaren då… ja, något hände.
Eller? Det kanske blir som förra sommaren, den tråkigaste och sämsta sommaren i hela mitt liv, då jag bara satt och gjorde ingenting. Satt bara och deppade ihop inne i mitt varma, unkna och äckliga rum. Roligt då det är just det jag gör, just nu.
Haha! Ser man på, solens strålar skiner och en skugga bildas av solen på min fönsterbräda. Lite som att det känns dumt att sova när det är lika ljust nu som det är mitt på dagen. Om inte ljusare än så. Ed Harcourt beskriver det fint, en soluppgång det vill säga:
“You know it feels nice, watching the sun come up
and I’ve realised I can never return
Oh babe it feels good, watching the sun come up
I can attack the day with the will to burn
And the sky is a picture of violence
Blood red and steely blue
It has beauty that could never be silenced
Oh yeah it reminds me of you”
Bäst att avsluta det här snart. Typ nu.