nodevla
Haha! Jag bryter cirkeln och skriver för ovanlighetens skull ett inlägg här i dagboken medan solen inte har gått ned och upp en gång. Ehm, alltså inte mitt i natten. Detta helt enkelt för att jag inte skrev något igår, så jag hade väl ta igen det här nu.
Gårdagen var väl egentligen väldigt lik dagen innan, med den största skillnaden att jag kollade på en annan anime. Och skillnad mellan dessa två serier är det minst sagt. Från den überseriösa Monster så hoppade jag till den helt sjukt flummiga och ogripbara serien FLCL. Förkortningen står för Fooly Cooly eller japanskt sett Furi Kuri. Vad det betyder har jag ungefär lika liten aning om som jag förstår vad serien egentligen handlar om.
Jag ska i alla fall försöka förklara det jag har snappat upp av den minst sagt vrickade och hektiska storyn. Naota-kun är en vanlig japansk kille som går i sjätte klass. Vanlig och vanlig är väl rätt dumt att säga, då han är minst sagt cynisk. Hur som helst, han har en broder som har flyttat till USA för en karriär inom baseball och denna broder saknar Naota-kun helt enormt mycket. En dag när Naota är ute och går med den sjuttonåriga tjejen Mamimi (som typ bara hänger med Naota för att hon var ihop med den bortflyttade brodern) så blir Naota plötsligt överkörd och nedslagen av en mystisk kvinna vid namn Haruko som har en gul Vespa. Efter detta får Naota ett mystiskt horn i pannan där Haruka slog honom med sin elgitarr och ur detta horn hoppar sedan en enorm robot ut. Haruka flyttar förresten in hos Naota och hans familj och blir deras städerska, fast hon gör egentligen ingenting. Och så fortsätter det varje avsnitt, en ny robot hoppar ut ur Naotas horn men blir alltid nedslagen av den första roboten som Naota själv hoppas in i och styr.
Faktum är att jag bara blev ännu mera osäker om vad serien egentligen handlar om när jag skrev det här, så jag tror inte på allvar att ni ska förstå något. Men jag tycker ändå att ni ska titta närmare på serien, för på något konstigt vis så är den faktiskt riktigt mysig. Trots det ohyggligt höga tempot och den skrikiga dialogen så finns där en värme som gör den riktigt vacker. En intressant upplevelse, to say the least.
Jaja, nu ska jag ringa min vän Kristoffer, vi ska nämligen se ghibli-rullen Pom Poko. Toodels.