[Image]

[size=17]När du är riktigt glad[/size]

Det klickade lite när jag tryckte fast borsthuvudet. Den rosa lilla plastringen längst ned visade att det här var min borste och jag lyfte upp tandkrämstuben. Jag hade sköljt borsten under vatten en gång innan, före jag kletade dit tandkrämen, och sköljde nu ännu en gång. Ju mera vatten jag får in i munnen med borsten, ju mera skummar tandkrämen. Och skummande tandkräm är bra. Det har reklamen lärt mig.

Min tandborste är av blå hårdplast med gula gummidetaljer. Det är som ni nog förstår en av de där lite lyxigare, eldrivna sakerna. Att röra handen och borsten manuellt med muskelkraft är ju so yesterday. Att det kanske är en lat detalj skiter jag i. De två gånger som jag oftast borstar tänderna på är när jag är som absolut tröttast på dagen, då gör jag helst så lite muskelarbete som möjligt.

Just denna borstning utspelade sig på kvällen, eller kanske rättare sagt natten. Jag tittade med trötta ögon på mig själv där i spegeln en stund innan jag började borsta. För att kunna göra en jämförelse så öppnade jag munnen och tittade på tänderna. De såg inte särskilt smutsiga ut.

Men man ser ju de inte, de där små som bygger bon i dina tänder, Karius och Baktus. Snacka om att det är en barnbok som lämnade spår. Egentligen så stack väl de iväg på en flotte i slutet, så jag borde inte vara rädd fortfarande. Men det är jag.

Den lilla elmotorn började surra och det var helt igång. Det kittlade lite på näsan när jag borstade framtänderna, vibrationerna fick mig nästan att nysa. Nästan, som tur var. Badrumsspeglar spraymålade med tandkräm är faktiskt bara äckligt.

Tiden går så sakta när man rengör sina tänder. De där två minuterna som är lagom enligt reklamerna känns som fyra minuter, minst, och jag hinner tänka igenom så mycket. Men då jag som sagt oftast är trött så skippade jag att koncentrera mig på något konstruktivt som att planera morgondagen eller så. Nä, jag gjorde den obligatoriska Bon Jovi-imitationen med hjälp av borstens surrande och min mun. Ni vet, när gitarren pratar i början av Livin’ on a Prayer, men jag har snyggare frisyr. Om inte annat mindre.

Jag stängde av tandborsten, sköljde noga borsten och ställde den där den skulle stå. Det syntes ingen skillnad när jag kollade på tänderna i spegeln, men jag kände hur blanka de var med tungan. Tandkrämens starka mintsmak brände en aning, som om att den ville att jag skulle betala för fräschören. “Ingenting är gratis din jävel” viskade den, “Hoppas att det riktigt bränner hål i tungan”.

Fast egentligen så var det ju min mun, och inte tandkrämen som viskade. Jag var väl hög på mintsmak eller något, och började prata för mig själv. Eller så talade jag i tungor. Eller så var det Karius och/eller Baktus.

Fast de dog väl av tandkrämen? Jag hoppas det.

Posted in Allmänt by Mattias Wikström on September 8, 2004