[Image]

[size=17]15[/size]

Fem killar i Singapore klarar inte av pressen. Skolan skiter sig och deras familjer vill inte veta av dem längre. Så de bildar en egen familj, ett brödraskap där alla kan lita på varandra och där alla ställer upp. När de behöver varandra.

Jag fick följa dem till den vibrerande nattklubben, där allt gick från extas till avtändning på bara några piller. I en annan film kanske jag skulle ha äcklats, men i 15 så känner jag bara en värme när Shaun hjälper den spyende brodern Erick efter för hårt festande. Senare, på vägen hem till lägenheten, ramlar Erick ihop på vägen. “Jag är så ensam” bekänner han för den gröna skräpkorgen som han i sitt tillstånd tror är något annat. En vän kanske.

De fem killarna spelas av riktiga barn som kommer direkt från Singapores slumkvarter. Just på grund av detta så är de inte världens bästa skådespelare, men då det som de spelar ändå är deras eget liv så känns det ändå aldrig krystat. De är sig själva och allting är så verkligt, så mänskligt.

Filmen är inte fylld av omväxlande och dramatiska repliker. Den är fylld av skitsnacket som förekommer i varje killgäng. De sitter där och röker samtidigt som de snackar om tjejer och hur livet egentligen inte alls är värt att leva. “Men vilket hus ska jag hoppa ifrån?” frågar en av dem. “Vi hjälper dig att leta” svarar de andra.

Kontrasterna mellan de olika klippen är enorma. I ena sekunden är det komiskt då står två av killarna och dansar till japansk pop, i nästa tvingas vi bevittna hur en annan kväljande försöker svälja en kondom fylld med tabletter. Ofta stannar det bara upp och så plötsligt sitter någon där och gråter, helt ensam.

Och det är svårt att inte gråta med honom.

Det är lite som när vuxna män gör saker tillsammans i Nile City, fast med femtonåriga knarklangare helt utan livslust. Och det låter kanske konstigt, men det här en av de mest rörande filmer jag någonsin har sett. Den innehåller otrolig musik och sjukt snygga klipp och allting, till och med det ständigt förekommande våldet, är så verkligt skildrat att det blir overkligt vackert.

Posted in Allmänt by Mattias Wikström on September 22, 2004