Döda löv och den smutsiga marken
Han hade känt sig ensam de senaste veckorna. Dagarna gick utan mänsklig närhet eller värme, han började nästan känna sig som en robot. Vakna – äta – jobba – äta – sova. Det var som om ettor och nollor kontrollerade hela hans omgivning. Det var i sig rätt ironiskt, då han jobbade med just datorer. Fast det gör väl nästan alla nu för tiden.
Hursomhelst.
Mannen som vi kan kalla Nollan, beskrivande på både ett och två sätt, ville förändra sin livssituation. Han ville inte längre känna ensamhet och kunna göra precis som han ville hela tiden. Han ville ha någon nära och han saknade kompromisser. Det närmaste han kom ett bråk eller gräl i sin vardag var när datorn krånglade, vilket oftast slutade med att han sparkade till burken så hårt att den stängdes av. Efteråt ångrade han sig oftast djupt och hoppades att inget hade gått sönder. Han hade inte råd med en ny dator.
Han satte i alla fall in en annons. Kontaktannons, fullproppad med klyschiga grejer om månskenspromenader och busiga ögon. Även till detta användes datorn, annonsen sattes in på flertalet dejtingsidor. Sedan väntade han.
Nollan gillade inte att vänta. Han ville vara produktiv, alltid ha ett mål och en riktning i dagen. Han var inte en sån kille som bara sitter och tar det lugnt, utan mera en sån som gör ett schema för veckans aktiviteter. Dessa skrev han sedan ut (med sin multimaskin, som var skrivare, fax, kopiator och solarium i ett) och satte upp i hallen, nära dörren, i sin lägenhet. Ovanför det där lilla bordet som han hade telefonen på. Den som aldrig ringde.
Natten efter att han hade satt in annonsen hade Nollan svårt att somna. Han funderade över hur det skulle vara med en partner i sitt liv. Någon där bredvid på korten, någon att förknippas med. Det skulle alltid vara deras två namn tillsammans som folk nämnde.
Efter att ha vänt sig i sängen alldeles för länge bestämde sig Nollan för att gå ut. Inget rensar huvudet som en promenad i månskenet (och mysiga hemmakvällar framför teven). Han tog på sig en långärmad tröja och knöt skorna. I brevinkastet såg han att tidningen satt fastkilad. Klockan var alltså någonstans runt tre.
Ute i den becksvarta natten gick han mitt i vägen med huvudet lutad bakåt och med blicken mot skyn. Han observerade de olika gatlyktornas ljus och hur olika de var. Vissa kastade ett väldigt smutsigt ljus över vägen, ner på de gula löven som nyligen hade börjat falla. Andra gav ifrån sig ett närmast kliniskt blåvitt sken, som man kan tänka sig att de har i en operationssal, eller hos tandläkaren. Andra lyktor var nästan inväxta i träd och de skuggor som löven kastade gav illusion av att de låg där, på marken. Enorma skugglöv.
Han var ensam därute på gatorna, det var för sent för festarna och för tidigt för pensionärerna. Det skulle väl vara någon ensam tidningsutdelare som sprang runt. Men bortsett från dem så var han helt ensam. Man kan ju tycka att detta borde skrämma Nollan, att vara helt ensam mitt i natten, mitt i staden, men så var det inte. Han kände tvärtemot ett lugn, det var mysigt att veta att han var en av de enda vakna, alla andra gjorde det som alla gör lite nu och då; sover.
Promenaden hade haft sin verkan och huvudet kändes nu mera trött än förvirrat. Då han bara hade cirkulerat runt kvarteret så var det inte långt tillbaka till lägenheten, och väl hemma somnade han snabbt.
När han vaknade igen var det lördag eftermiddag och regnet droppade försiktigt på fönsterbrädet. Han åt en frukostlunch samtidigt som han läste igenom tidningen som han hade tagit in under natten.
Nyheterna var lika triviala som de ofta blir i lokaltidningar, med en framsida nästan helt dedikerad åt en kille som cyklat ner i älven. Detta var trivialt då han inte ens hade skadat sig, nej den här gången handlade om att några dykare hade hittat hans cykel. Några dagar tidigare hade det handlat om hur några andra killar hade gjort en mirakulös räddning när de sett honom cykla (på bakhjulet, på en brygga) rakt ned i det strömmande vattnet. Två förstasideplatser på bara några dagar. Vilken grej.
Nollan drog ut på tidningsläsandet och tog små tuggor av mackorna. Han var nämligen nervös, nästan rädd. Han visste inte riktigt vad han skulle göra om någon faktiskt hade svarat på hans annons. Skulle de utväxla några email och sedan mötas i en park? Vad skulle han i så fall ha på sig? Tänk om det började regna, eller om han mötte den där jobbiga tanten i trapphuset, som alltid drar sitt livs historia när man träffar henne, så att han inte hinner dit i tid?
Men det är väl sådant som kallas livet, tänkte Nollan, att vad som helst kan hända.
Med denna hjälplöshet i åtanke ställde han in kaffekoppen och assietten i diskmaskinen. Det hade börjat lukta lite unket där inne och de veckogamla matresterna hade börjat få en luden yta. Det är sånt som händer när man bor ensam och inte äter särskilt mycket. Om det man äter ofta är pizzor vilkas kartonger används istället för tallrikar, ja då blir det helt enkelt inte mycket disk.
Äcklad av de ludna spaghettiresterna startade Nollan diskmaskinen även fast den inte alls var full. Fuck miljön. Han hade ändå ingen bil, så lite miljöförstörning borde han faktiskt få göra.
Han gick in i rummet där han hade ställt upp sin dator och tryckte på knappen som då gav ifrån sig ett rött sken. Det välkända surrandet tog hand om tystnaden och inuti lådan pep och surrade det lite. En logo och en stunds laddande senare var han vid skrivbordet, petade lite med muspekaren över mailprogrammets ikon men vågade inte riktigt klicka. Han blundade, pressade ihop ögonlocken så hårt att det lät inne i huvudet, och lät pekfingret klicka till.
Om det hade varit en film från Hollywood hade säkert en röst sagt: “You’ve got mail!” och Nollan skulle sitta där och höra avsändarens röst i huvudet när han läste brevet. Och när han sedan svarade skulle han läsa det högt för sig själv samtidigt som han skrev det. Men nä, det här var ju i Sverige, så det var bara det surrandet som var närvarande.
“There are no new messages on the server.” och så var det lilla hoppet krossat. För att vara på den säkra sidan tryckte han ett par, tre gånger på “Get Mail”-knappen, men samma retfulla meddelande visades.
Men så när han get upp hoppet och vänt sig om så hörde Nollan, på väg ut genom rummet, det där välkända ljudet. Ett litet plingande. Han slängde sig tillbaka och klickade fram meddelandet:
“Jag såg dig där ute i natt. Du gick med ögonen siktade mot stjärnorna och funderade över livet. Så såg det ut i alla fall. Så såg du ut.
Jag följde efter dig. Lagom avstånd, jag tror inte att du märkte mig. Men jag såg dig, hela tiden. Du var så söt när du gick där med axlarna uppdragna som skydd mot kylan. Jag hade velat närma dig. Säga hej och låna ut min jacka. Men jag vågade inte riktigt, jag skrämdes kanske av ditt leende. Din säkerhet.
Vad gör dig så säker?
Jag känner mig aldrig säker. Inte ens hemma, i mitt eget hem, känner jag trygghet. Väggarna är så tunna här, alla hör vad jag säger. Så jag pratar aldrig. Men du pratar, jag såg hur du pratade. För dig själv, där på den upplysta gatan.
Är det inte konstigt egentligen, hur träden bara bestämmer sig för att dö när hösten kommer. Alla löven fallen livlösa till marken för att förmultna och bli ett med jorden igen. Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Det får mig att känna avundsjuka. Jag vill också dö en gång per år och sedan vakna igen, vackrare än förut. Men det blir inte så. Jag vågar aldrig.
Men du är så säker. Kan du inte lära mig?
Vi kan göra det tillsammans. Som löv. Singla genom luften.
Jag tror att jag vågar nu. Vågar säga hej.”
Det Nollan först tänkte var att det måste vara någon sorts skämt, det måste vara någon av hans vänner som ville skrämma honom. Men han hade ju inga vänner.
Han andades tungt av rädsla, gömde ansiktet i sina händer för att tänka. Men Nollan tycktes höra något bakom sig, han vände sig om, men inget var där. Han kunde inte sitta där och förgå av ängslan, nej han behövde hjälp av någon. Polisen. Ett-ett-två, numret kunde han utantill. Det var bara att ringa. Telefonen där ute på bordet i hallen tjöt som den skulle när Nollan lyfte på luren. Han skulle just trycka in ettan för andra gången när han plötsligt frös till is. Dörrklockan rang.
Nollan lade tillbaka luren och gick de två stegen det tog till dörren. Han hand skakade som en slagborr när han sakta lyfte den mot titthålets lucka. Han tryckte ögat mot dörren och såg en välvd verklighet där utanför. Förvirrat tittade han runt, i jakt på en människa och det tog flera sekunder innan han såg lappen som satt fasttejpad på väggen mittemot hans dörr. Handskriven, endast versaler. “SPRING INTE I TRAPPHUSET” stod det. Den hade suttit där sedan han flyttade in för tre år sedan.
Nollan gick tillbaka rummet där datorn och sängen var. Han kände sig matt, denna plötsliga uppståndelse hade fullständigt tömt honom på ork. “Kanske var det bara en dröm? Om jag somnar nu kanske jag vaknar utan att över huvud taget minnas något av det som hänt” mumlade han för sig själv samtidigt som han drog bort överkastet från sängen. Men vad är det där? Det sticker ut något under täcket, något fruktansvärt. Men det kan väl inte vara? Han drog hastigt bort täcket och ramlade i samma rörelse ned på knä, kippande efter andan.
Hundratals löv, gula som eldsflammor, virvlade runt.
Datorn surrade fortfarande och dörren stängdes.
Någon andades. Bakom honom.
What do you think?