[Image]

Jag vet inte varför jag gör det här egentligen. Jag skrev det åt en vän på MSN och så stod det där. Kontrakt är bindande, det vet ju alla, och jag vill ju liksom inte bli stämd. Egentligen kan jag väl fejka och bara säga att jag har gjort det. Men jag har också en stolthet, långt där inne.

Det handlar om en flashfilm. Eller gör det verkligen det? Är det inte en kamp mot mig själv i jakten att finna ett bättre liv. Skala bort det där som jag hatar genom en timmes chockterapi. Hmm. Det handlar nog om en flashfilm. En timme med en flashfilm. Jag lovade mig själv.

Att man kan bli såhär fysisk berörd av en flashfilm hade jag inte en aning om. Jag har verkligen svårt att koncentrera mig, att fokusera tankarna och skriva den här texten är ett lidande. Jag känner mig nästan lite snurrig, lite illamående. Det tar aldrig slut, bara snurrar och snurrar med den otroliga takt som funnits där sedan dagen då jag föddes.

Det har gått en dryg halvtimme nu. Jag kommer att klara det. För jag älskar ju chokladen. Va? Vad skrev jag? Men, jag gjorde det inte. För att alla älskar chokladen. Nej, det är inte sant, jag vill inte längre. Men det går ju inte att sluta länge.

Ty i mig själv är smält och fastbränt chokladen, och först när själv jag slutar, slutar chokladen.

Posted in Allmänt by Mattias Wikström on October 19, 2004