[Image]
[size=17]Metallica: Some kind of Monster[/size]
Det här är en dokumentär om ett rockband som blivit gammalt. Den gamla livsstilen fungerar inte när barn kommer in i bilden, inget fungerar när drogberoendet tar över. Detta händer, eller har redan hänt, de flesta rockbanden från sjuttio och åttiotalet. Kroppen säger nej och så tar det slut. Band löses upp för att dra igång en revivalturné tio år senare.
Men inte Metallica.
De bestämmer sig för att göra en dokumentärfilm där de ska visa inspelningen av deras nya skiva. Vad som i början kanske var tänkt som en skoj bakom kulisserna-grej blir istället en film om ett band som är så nära att lösas upp som det går, men som jobbar hårt och tar sig ur det.
Vid ungefär samma tidpunkt som dokumentärteamet börjar följa efter bandet anländer psykologen Phil som ska försöka lätta på spänningarna som finns mellan bandmedlemmarna och helt enkelt göra dem till bättre människor. Ett bättre band.
Det här inte din vanliga rockumentär då fokuset inte ligger på musiken i sig, utan på människorna bakom musiken, relationer de emellan och hur de egentligen mår. Jag blir många gånger förvånad över hur öppna de är, hur de berättar exakt vad de känner för varandra och, indirekt, för mig. När man ser en person som James Hetfield med gråt i halsen så kan det inte bli annat än mäktigt.
Denna öppenhet och gråt leder som tur är någon vart. Hetfield tar sig ur ett beroende och stämningen mellan de olika bandmedlemmarna förbättras. Bandet hjälps åt och färdigställer till sist skivan St. Anger.
Hela filmen är så snyggt klippt och producerad som det bara går. Ett exempel är när bandet håller audition för en ny bassist och de olika sökandes spelande klipps ihop till en låt. De flesta förstår nog inte hur lång tid det måste ha tagit att tajma alla klipp, få ljudet att matcha och få den slutprodukt som du ser. De flesta missar det antagligen när de sitter där och stampar i takt med musiken i biosalongens dunkla miljö. Vem kan sitta still till Metallica?
Samtidigt, om jag skulle få frågan om man måste vara ett fan av Metallica för att uppskatta filmen så skulle svaret bli: nej. Det handlar som sagt inte om musiken, det handlar om människor som växer upp, kommer till insikt och fortsätter leva. Och när jag efter att eftertexterna rullat förbi tar på mig jackan och går ut så känns det verkligen som att jag har kommit dessa människor nära. Så nära att jag nästan känner mig som en rockstjärna, jag också.
What do you think?