[Image]
Hon hade eld i håret och jag hade alltid hoppats att det skulle sprida sig. En liten gnista som hoppar ner från ljuset i kronan och så brinner hon verkligen. Hjärtskärande skrik och kaos är vad jag antar skulle uppstå, men jag skulle bara stå still och känna doften. Den som min lågstadielärare alltid sniffade efter när vi hade ljus när julen närmade sig. Läsandet från katedern slutade och han sa “Vem är det som bränner hår? Lek inte med ljusen!”. Det var aldrig jag som gjorde det, men varje gång den stickande lukten nådde min näsa dunkade mitt hjärta litet hårdare. Jag ville att ännu mera skulle brinna, att rummet skulle fyllas av rök och att alla skulle fastna där inne, med den stickande lukten. Nu skulle det ske.
Jag hade läst det på Internet, hur man skulle gå tillväga för att fylla ett stearinljus med t-sprit. Genom att värma nålar och en spruta kunde jag suga ut stearinet några centimeter ner i ljuset och fulla hålet med sprit. Det blev snyggt efter några försök, man kunde inte se någon som helst skillnad på ljuset. Några minuter skulle det brinna innan det nådde den lättantändliga spriten, som då skulle slå upp i en stor flamma och sprida sig ned mot ljusbärarens hår. Planen var utan fel.
Jag bytte ut de vanliga ljusen, ingen märkte något och hade någon frågat vad jag gjorde så hade jag svarat att jag bara kollade att ljusen var raka. Är de inte raka kan stearin droppa ner och det är inte så skönt för lucian, eller vad tror du? Ett skratt och ett “nä, verkligen inte” skulle jag få till svar. Jag var förberedd.
Dagen var kommen då alla skulle känna doften och jag var på ett glatt humör. De bitande minusgraderna rörde mig inte på väg dit, det var som om den kommande elden redan värmde mig från insidan. Jag log och gjorde som jag blev tillsagd, stod där jag blev ställd och höll min mun stängd. Inombords skrek jag av förväntan, av upprymdhet och så sattes kronan på mitt huvud. En doft av svavel och ljusen tändes bakom mig. Deras händer brann och så till sist mitt huvud. Handflata mot handflata och en seriös blick. Jag puttades fram och runtom mig stod de alla, alla andra. “Natten går tunga fjät” och det närmade sig, men ingen ånger. I sista sekund borde mina känslor skifta, livsviljan återfinna sig men så var allt för sent. Nej, jag kände ingen ånger när de sjöng den tredje och sista versen.
“Dagen skall åter ny, stiga ur rosig sky. Sancta Lucia, Sancta Lucia.” men det skulle inte bli någon ny dag, och när det sista lucia lämnade deras läppar hörde jag hur ljusen sprakade. Väggarna runt mig lystes upp av ett starkt sken och som uträknat så skrek de, alla andra. En värme nära mina öron, men jag fortsatte gå i en jämn takt. Tåget bakom mig hade stannat, slutat sjunga, så jag fortsatta på egen hand. När jag nådde “Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka” för andra gången så blev min blick otydlig och jag ramlade ihop.
Hon tog ut sina ögon, jag tog mitt liv för att ge vinternatten en gnutta ljus.
Ersatte pepparkaksdoft med den från mitt brinnande kött.
What do you think?