En Kväll
Det suger rätt hårt när man möter handfasta bevis på att man har gått upp i vikt, sånt som är verkligare än siffrorna på vågen. Jag menar grejer som att knappt kunna knäppa översta knappen på shortsen jag har på mig när jag jobbar, samma shorts som jag hade ett skärp till förra året. Det känns jävligt surt. Vi säger att det är shortsen som krympt istället.
Om inte annat så borde ju arbetets trappspringande bränna en hel del kalorier, så om jag håller in med intagen kanske jag är lite mindre om några veckor. Men det är ju intagen jag tycker om… 
Blev lite deppigt det här, hörni, men deppig känner jag mig ändå inte. Bara lite sur är vad jag är, här vid datorn, sur på mig själv. Just nu sitter jag och pustar ut och lyssnar på ett för mig nyupptäckt band från Kanada som heter Feist som jag såg uppträda på Jay Leno. Ska lyssna in mig på skivan och skriva något lite mera ingående om den. Vi hörs.