Den mäktiga kanten i skyn
Vet inte riktigt vad jag skall skriva. Det var ju ett tag sedan jag liksom faktiskt skrev något om vad som händer och så. Känns nästan onödigt att göra det då de flesta om läser här ändå träffar mig i verkliga livet. Det är vad jag tror i alla fall.
Senaste veckan har jag verkligen fått ut glädje av att spela akustisk gitarr. Det låter så fint och känns så mysigt när botten av gitarren vibrerar så att man inte bara hör, utan känner vad man spelar. Det är lite som när man står längst fram på en konsert och känner ljudvågorna skaka kroppen, fast lite mindre och svagare. Finare.
Pink Floyd har fina ackord i sina låtar. Wish you were here och Welcome to the machine är vad jag har slagit på min gitarr. Det är något dramatiskt mäktigt med Welcome to the machine, alltså. Många låtar med Pink Floyd är så, tror jag. Jag har lyssnat alldeles för lite på dem, försöker ta igen det lite nu. Tror att det kan bli ett av mina favoritband när jag har lyssnat nog många timmar.
Det akustiska har i varje fall fått mig sugen på mera, flera strängar. Högst upp på önskelistan: tolvsträngad akustisk gitarr. Kanske fixar jag ihop pengar på något sätt, säljer en massa skit (som vanligt) eller så väntar jag till jag fyller år om cirka tre månader. Jag hatar att vänta.