Jag har aldrig tyckt om Petters musik särskilt mycket. Inte mycket alls, faktiskt. Men så såg jag en låt som heter Storstadsidyll på tv idag, någon sorts liveframträdande, och fick en ny respekt för honom.
Egentligen tycker jag nog mest om låten för den tydliga samplingen från Håkan Hellströms Gårdakvarnar och Skit, men texten är jävligt snygg den med. Storstadsidyll = riktigt bra låt. Lyssna på den ni med (hur ni får tag på den får ni själva bestämma…).
Jag tänker låta mina inlägg heta Höstljus tills jag inte känner för det längre.
Jag har lämnat in min akustiska stålsträngade gitarr på musikaffären som skall rikta om halsen eller nått. Den skramlade. Den har varit borta i en vecka nu, tror jag, och det känns fan inge skoj. Jag längtar efter den. Jag vill slå ackord. Snart slår jag någon annan istället.
Vintern var ett doftlös vakuum och våren luktar skit.
Jord och skit, förmultnande löv och töande hundbajs.
Näring åt gräset och ett bevis på liv.
Var det där en dikt? Visst, om du så vill.
När jag lyssnar på Vapnet känns det verkligen att det är vår. Jag skall banne mig cykla till skolan imorgon. Jag skall det.
För vår ÄR det ju. Nu! Åh, det är ju svårt att inte sucka av lycka, eller hur?
Snart blir björkarna gröna också, eller som jag skrev för lite mer än två år sedan “björkarna får blad igen och pollen flyger genom luften och gör varje allergikers liv till ett helvete”.
Det är löjligt kul att citera sig själv från förr. Och det är inte svårt att hitta grejer att citera heller; jag skrev fan onaturligt långa inlägg typ varenda dag då, för några år sedan. Jag borde börja med det igen, även om det bara är för mig själv och för att jag skall kunna läsa det om två år. Det är värt det. Så here we go.
Jag har ett svagt minne från en vår när jag var liten. Vi bodde i ett radhus då och just den kvällen tror jag att vi var och åt middag hos några grannar som bodde i radhuslängan mittemot våran. De hade två barn, en pojke som var några år äldre än både mig och min storebror och en flicka som jag yngre än mig. Jag tror att jag brukade reta henne, eller slå henne. Har ett minne av att jag luggade henne en gång och att mamma såg det, att det var jobbigt att bli ertappad. Kommer dock inte ihåg varför jag luggade henne… jag var säkert bara elak. Barn är ju det.
Jaja, det vårrelaterade med den här historian är i alla fall att vi barn gick ut för att leka efter maten. Det är ju liksom jävligt länge sedan, men jag kan ändå minnas färger; det gröna gräset och det bruna trät i lekparkens klätter-grej. När vi var där och lekte så fick den där grannpojken svårt att andas på grund av sin pollenallergi. Vi gick tillbaka och han svalde nått piller och det var inget mer med det. Ja, det hände liksom ingenting. Men jag minns det åtminstone. Eller så har drömt det. Det kvittar egentligen.
Den kom idag, Vapnets fullängdare. Har inte hunnit lyssna igenom mer än ett par gånger, men det verkar vara så bra som jag hoppats. Han är en bra på att skriva texter och musik, den där Martin, och han den andra Martin är en jävel på att sjunga texterna. Vapnet är grymma, helt enkel. Hoppas att de kommer hit till Umeå snart igen.
Har själv hållit på med en låt i några dagar nu och det börjar närma sig en bra slutprodukt nu. Skall dock låta den mogna ett tag och pilla lite mera på den innan jag lägger upp den här så att ingen kan ladda ner den. Men jag kan förklara hur den låter! Den har ett crazy beat som är liksom nonstopping och så lite snygg orgel, bas och fiol-crap. Över detta har jag lagt klipp från dialoger i schyssta åttiotalsfilmer i snygga mönster. Ett upprepande av ordet “believe” finns och jag tror att låten skall heta “Dagen då jag försvann”.
Hehe, det blir liksom så när man sitter med samma sak i tre dagar. Man kan inte sluta tänka på det. Ser Cubase när jag stänger ögonen och hör melodistycken i huvudet. Det är lite jobbigt. Men kul, ändå.
