Det är nog Ridge Racers finare banor (med palmer och sånt) blandat med Prästungen (han reser till Grekland i boken, vilket egentligen inte borde göra mig sugen då han inte alls har det särskilt trevligt där) som fått mig att längta bort lite.
Jag vill resa någonstans, kanske dit det är lite varmare. Visst blir Umeå varmare eftersom och snöslasket försvinner ju, men jag skulle ändå vilja fara bort ett tag. Jag vill inte fara till badstränder, till någon hemsk turistfälla där hälften av alla är fulla svenska tonåringar (fast full svensk tonåring är ju inte helt fel det heller). Jag vill kanske fara till någon stad? Men… det finns ändå en liten längtan efter den där varma sanden under fötterna.
Antagligen är det bara så att jag längtar bort för att jag är lite skärrad inför de kommande slutproven. Hellre fly än illa fäkta, eller vad är det man säger?
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
Palmerna växer bredvid den heta asfalten och svänger sakta fram och tillbaka i vinden. Ett stenkast därifrån slår vågorna mot den ljusa stranden.
Det gör ont att gå barfota på asfalten och lika ont på sanden. Det bränner skinnet där under foten på en ovan nordlänning som jag och jag kisar bakom mina solglasögon när ser upp mot den brinnande solen.
Jag går ner mot vattnet men jag vill egentligen springa. Det skulle se dumt ut, man springer inte bara sådär. Bara om det brinner eller exploderar bakom en, om det handlar om liv eller död. Som i en film, kanske. Det känns förvisso som att jag håller på att brinna upp, men jag håller mig lugn och går ostressat ner dit vågorna kylt ner sanden. Står där i några minuter, låter vågorna skölja över mina fötter och täcka dem med våt sand samtidigt som solen bränner på min överkropp. Så sköljs jag plötsligt över av en våg iskallt vatten och jag vaknar upp ur min dagdröm.
Med mina kalla, blöta fötter i snöslasket i ett Umeå som inte fattat att det är april nu. DET ÄR VÅR NU. Ge mig gröna växter och ännu grönare blad i björkarna. Jag behöver det. Tack.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med Ett ensamt svar.
