Höstljus

När jag lyssnar på Vapnet känns det verkligen att det är vår. Jag skall banne mig cykla till skolan imorgon. Jag skall det.

För vår ÄR det ju. Nu! Åh, det är ju svårt att inte sucka av lycka, eller hur?

Snart blir björkarna gröna också, eller som jag skrev för lite mer än två år sedan “björkarna får blad igen och pollen flyger genom luften och gör varje allergikers liv till ett helvete”.

Det är löjligt kul att citera sig själv från förr. Och det är inte svårt att hitta grejer att citera heller; jag skrev fan onaturligt långa inlägg typ varenda dag då, för några år sedan. Jag borde börja med det igen, även om det bara är för mig själv och för att jag skall kunna läsa det om två år. Det är värt det. Så here we go.

Jag har ett svagt minne från en vår när jag var liten. Vi bodde i ett radhus då och just den kvällen tror jag att vi var och åt middag hos några grannar som bodde i radhuslängan mittemot våran. De hade två barn, en pojke som var några år äldre än både mig och min storebror och en flicka som jag yngre än mig. Jag tror att jag brukade reta henne, eller slå henne. Har ett minne av att jag luggade henne en gång och att mamma såg det, att det var jobbigt att bli ertappad. Kommer dock inte ihåg varför jag luggade henne… jag var säkert bara elak. Barn är ju det.

Jaja, det vårrelaterade med den här historian är i alla fall att vi barn gick ut för att leka efter maten. Det är ju liksom jävligt länge sedan, men jag kan ändå minnas färger; det gröna gräset och det bruna trät i lekparkens klätter-grej. När vi var där och lekte så fick den där grannpojken svårt att andas på grund av sin pollenallergi. Vi gick tillbaka och han svalde nått piller och det var inget mer med det. Ja, det hände liksom ingenting. Men jag minns det åtminstone. Eller så har drömt det. Det kvittar egentligen.

Posted in Allmänt by Mattias Wikström on April 24, 2006