De här dagarna
När The Royal Tenenbaums var en ny film, 2001, såg jag den på bio. Då hatade jag den. Jag ogillade den alltså inte, jag var provocerad, genuint förbannad över hur dålig den var. Bara jag tänkte på filmen blev jag arg. Det höll sig kvar flera år.
Jag såg den igen för någon vecka sedan och nu har den klättrat upp till den absoluta topplistan av favoritfilmer. Det måste vara någon sorts bevis på att jag mognat som människa eller liknande. Jag var en idiot 2001. Eller var det 2002 jag såg den? Det kvittar. Jag var väl en idiot 2001 ändå.
Den är ju så jävla bra, bara. Allting är perfekt. Skådespelarna spelar sina karriärers bästa roller och allting smälter ihop, kläder och rekvisita matchar så bra och musiken ligger som ett täcke och bara värmer. Det är en rolig film, en sorglig film, en mäktig film. Jag skrattar och gråter. Och skäms.
För hur kunde jag inte se allt bra? Fem av fem, tio av tio, hundra av hundra poäng.
”Och direkt efter att Mattias postat blogginlägget förstod han att allt det han skrivit var sant.”