My respiration and inspiration
Jag fick Walt Whitmans Song of Myself i julklapp av min broder för två år sedan. Eller så var det förra året. Är osäker.
Då jobbade jag mig igenom kanske hälften, men jag förstod nästan ingenting. När jag sätter mig ner med den nu förstår jag lite mera. Inte så mycket, men lite mera. Kanske lärde jag mig ändå lite på IB, under de där engelskalektionerna. Och alla andra, vi pratade ju engelska hela tiden. Eller, jag lyssnade i alla fall.
Det är lite så att jag läser ord och meningar som bara känns viktiga. Som att de har tyngd, som att de faktiskt betyder någonting. Det är jävligt snyggt, vackra liknelser och beskrivningar. Redan alldeles i början.
The smoke of my own breath,
Echoes, ripples, buzz’d whispers, love-root, silk-thread, crotch and
vine,
My respiration and inspiration, the beating of my heart, the passing
of blood and air through my lungs,
The sniff of green leaves and dry leaves, and of the shore and
dark-color’d sea-rocks, and of hay in the barn,The sound of the belch’d words of my voice loos’d to the eddies of
the wind,
A few light kisses, a few embraces, a reaching around of arms,
The play of shine and shade on the trees as the supple boughs wag,
The delight alone or in the rush of the streets, or along the fields
and hill-sides,
The feeling of health, the full-noon trill, the song of me rising
from bed and meeting the sun.
Ni kan hitta hela den långa dikten på webben, den är så gammal (1855) att ingen äger den längre. Googla Song of Myself, skrit ut och läs. Själv gillar jag att läsa den i den bokform jag har, det känns mera på riktigt.
Jag skall fortsätta nu.