Grattis till mig, idag fyller jag år.
Var på Umeå Open igår och såg Anna Ternheim, Knugen Faller och Mattias Alkberg BD. Det var riktigt jävla kul.
Anna Ternheim har jag aldrig riktigt lyssnat på och blev lite förvånad när jag såg henne. Hade väntat mig något betydligt popigare, det var mycket mörkare än jag trodde, med rundgångstjutande elgitarrer och skit. Jag tänkte på Pink Floyd när jag trodde att jag skulle tänka på Broder Daniel. Vilket är bra, tycker jag för jag tycker inte så mycket om stjärnor under ögonen.
Nere i Studion var det punk, punk, punk. Knugen Faller drog igång sin gladpunk och fick publiken att hoppa runt och mosha sådär härligt. Jag stod lite på sidan, det är lite läskigt att mosha. Man skall nog helst vara lite påverkad tror jag, eller straight edgeare. Och jag var nykter mest för att jag skulle jobba senare på natten, inte på grund av nån sån övertygelse. Men Knugen var underbara ändå. Inge drog världens sämsta gitarrsolo i mitten av publiken.
Mattias Alkberg BD är ett av mina absoluta favoritband vars skivor jag avgudat, från rakt punkiga Tunaskolan till senaste, gubbrockiga, Ditt hjärta är en stjärna. Men trots att de spelat många gånger i Umeå har jag aldrig kunnat/orkat se dem. Det fick jag alltså igår kväll och jag blev inte besviken.
Det fina var att de på sina korta 37 minuter på scen hann spela nästan alla av mina favoritlåtar - Fyllskalle, Haparande here I come, Helg igen, En tidsinställd bomb, Nere på parkeringen, Reevolution och säkert nån till som jag inte kommer ihåg. Det var, kort sagt, helt jävla underbart. Det var allsång och energi. Det var “säg det till mig, kolla på dig själv, vilket fyllskalle det har blivit av dig” sjunget från en publiks halsar.
Det dåliga var att de bara spelade i 37 minuter. Det tyckte Matti också, men Asta Kask skulle spela efter. Asta Schmask sa jag och gick hem med min nya MABD-tshirt under armen.
Nu skall jag sova så att jag kan vakna upp och få några presenter. Jag fyller år idag, sa jag det? Bra att påminna er kanske.
Publicerat i Allmänt, Film/TV av Mattias Wikström med 5 har svarat
Min bäste vän Kristoffer är en väldigt bra vän. Vi är väldigt nära, har känt varandra sedan första klass och sedan följt varandra genom hela skolgången. 12 år blir det väl, plus det år som snart gått sedan studenten. 13 år.
Kristoffer har åkt till Japan. Tokyo. Han skall fortsätta de japanskastudier som vi började på gymnasiet - då jag mest tappade bort mig bland alla tecken medan han fattade allting och var sådär jobbigt motiverad. Nu är han i alla fall i Tokyo och skall stanna där i ett år.
Ett år. Det längsta vi inte har sett varandra de senaste 13 åren har väl varit de 10 veckor som ett sommarlov var, och på senare 5 åren har vi nog inte varit ifrån varandra längre än nån vecka. Nu skall han vara borta ett år.
Det känns väldigt jobbigt, som ni kanske fattar. Det är ju jätteroligt att han far till Japan, han kommer säkert att ha the time of his life och jag kommer antagligen att fara och hälsa på honom någon gång, men det känns ju ändå sorgligt. Att inte kunna träffas där vi alltid träffas, fika där vi alltid fikar och se filmen vi alltid ser tillsammans. Ensam, eller själv vad skillnaden nu är, är ju inte alls lika roligt.
Men, i alla fall, det är inte bara sorglig saknad Kristoffer lämnar mig med, jag tar även över det tidningsutdelardistrikt som han haft det senaste året. Så än en gång blandar jag mitt blod med tidningssvärtan, vänder upp och ner på dygnsrytmen och ber till trapphusgudarna. Jobbade min första natt nu inatt och det gick bra, det kändes vant. Jag har haft distriktet förut, för fem år sedan. Det är lite nostalgi.
Kristoffer har, kanske lite tack vare undertecknads påtryckningar, startat en blogg om sin flytt till öster. Den har det mystiska namnet elektromanyaro.net. Jag misstänker att jag kommer att besöka den några hundra gånger om dagen från och med nu, som ett substitut för Kristoffers fysiska närvaro. Gör det du med.
En gång till.
elektromanyaro.net
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
Jag borde kanske ha tipsat er innan, men det var i alla fall ikväll som vi i Stylusorkestern gjorde våran nationella tv-debut i kulturprogrammet Sverige. Men gråta inga tårar för argentina om du missade det, för tack vare våra skattepengar finns det ju att se på SVTs onlinetjänst Play. Länk här.
Hmm, ja alltså… Jag är skitnöjd med hur inslaget blev, vi verkade ju vara ett gäng rätt roliga killar. Fast det är fan ändå lite jobbigt att höra sin egen röst. Jeez.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 3 har svarat
Såg nyss Walk the Line för andra gången.
Johnny Cash känns verkligen som nått mer än en bara människa för mig, en legend som aldrig dött, som lever med musiken. Men han är ju död och det är så hemskt sorgligt. Jag sitter och smågråter genom hela jävla filmen.
Men det är ju väldigt fint också, historien om hur hans livs kärlek June dog och han sedan kort därefter följde. Som om det var hon som höll honom kvar. Nu gråter jag lite igen.
Jag skall spela några cashlåtar på gitarren imorgon, men vet inte riktigt om jag har rösten för att sjunga som han. Joaquin Phoenix låter ju läskigt mycket som Cash. Imponerande.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 0 svar
Stylusorkestern når snart ut till hela det svenska folket genom kulturprogrammet Sverige. Jag vet inte säkert vilken vecka vi är med, antingen nästa eller veckan därpå. Jag kan meddela er när jag får veta. Så att ni kan ladda videon.
Filmade och intervjuade gjorde Beppe Starbrink. Jag har alltid tyckt att han är en av få, antagligen den enda, som jobbat på lokal-tv här som faktiskt är bra på det. Det var kul att träffa honom, han var väldigt trevlig.
Intervjun var skönt avslappnad och vi ordbajsade ut våra mörkaste hemligheter. Får lite ångest av att tänka på att se mig själv på tv sen när det går. Jag menar, det är ju jobbigt att bara höra sin egen röst på band, att se sig själv på tv och veta att hela jävla Sverige kan se det samtidigt är ju inte lättare.
Miko skrev lite om det också.
Och Annelie tog kort!
(Klicka för större.)
Annat än orkestrande har jag i veckan spelat Okami, ett fullkomligt underbart episkt äventyr till PlayStation2. Satt och spelade det i typ sju timmar idag. Kommer nog att drömma om Amaterasu när jag somnar, hennes fina vita päls och ständiga kamp mot ondska. Eller så drömmer jag nått konstigt om döden och smultron.
Publicerat i Allmänt av Mattias Wikström med 3 har svarat
