sincerely
Min bäste vän Kristoffer är en väldigt bra vän. Vi är väldigt nära, har känt varandra sedan första klass och sedan följt varandra genom hela skolgången. 12 år blir det väl, plus det år som snart gått sedan studenten. 13 år.
Kristoffer har åkt till Japan. Tokyo. Han skall fortsätta de japanskastudier som vi började på gymnasiet - då jag mest tappade bort mig bland alla tecken medan han fattade allting och var sådär jobbigt motiverad. Nu är han i alla fall i Tokyo och skall stanna där i ett år.
Ett år. Det längsta vi inte har sett varandra de senaste 13 åren har väl varit de 10 veckor som ett sommarlov var, och på senare 5 åren har vi nog inte varit ifrån varandra längre än nån vecka. Nu skall han vara borta ett år.
Det känns väldigt jobbigt, som ni kanske fattar. Det är ju jätteroligt att han far till Japan, han kommer säkert att ha the time of his life och jag kommer antagligen att fara och hälsa på honom någon gång, men det känns ju ändå sorgligt. Att inte kunna träffas där vi alltid träffas, fika där vi alltid fikar och se filmen vi alltid ser tillsammans. Ensam, eller själv vad skillnaden nu är, är ju inte alls lika roligt.
Men, i alla fall, det är inte bara sorglig saknad Kristoffer lämnar mig med, jag tar även över det tidningsutdelardistrikt som han haft det senaste året. Så än en gång blandar jag mitt blod med tidningssvärtan, vänder upp och ner på dygnsrytmen och ber till trapphusgudarna. Jobbade min första natt nu inatt och det gick bra, det kändes vant. Jag har haft distriktet förut, för fem år sedan. Det är lite nostalgi.
Kristoffer har, kanske lite tack vare undertecknads påtryckningar, startat en blogg om sin flytt till öster. Den har det mystiska namnet elektromanyaro.net. Jag misstänker att jag kommer att besöka den några hundra gånger om dagen från och med nu, som ett substitut för Kristoffers fysiska närvaro. Gör det du med.
En gång till.
What do you think?