Mates of State är, som ni som hängt med några år vet, ett av mina favoritband. Men på något konstigt sätt köpte/piratade jag aldrig deras senaste skiva som släpptes i mars förra året. Jag tappade bort det där någonstans bland allt kaos, IB-finals och så vidare, men poängen är i varje fall att jag tog mig i kragen och beställde skivan, som heter Bring it back, får några veckor sedan.
Skivan anlände ungefär samtidigt som Kristoffer åkte iväg till Japan och jag tog över hans tidningsdistrikt. Så första gången jag lyssnade igenom hela skivan var under första natten jag jobbade, dagen efter att Kristoffer åkt iväg. 50 sekunder in i det nionde spåret Punchlines hoppar en rad ut och verkligen tar tag om mig, lämnar mig skakad och rörd.
Jag hittade ett liveframträdande av låten på YouTube i så pass bra kvalité att jag postar den här nedan så att ni också kan få höra låten och förstå vad jag snackar om.
Det läskiga är att låten nästan alltid hittar sig in i mina öron när jag jobbar, på något sätt lyckas den lura shuffle-funktionen i mp3-spelaren och alltid bli en del av min natts soundtrack. Det känns alltid lite vemodigt. Men fint ändå, för låten är verkligen underbar.
Även om jag inte precis är den mest aktive skribenten på Super PLAY så händer det ju att jag har några sidor lite nu och då. Det är kul, jätteroligt såklart. Man känner sig ju lite stolt över sig själv sådär, när man ser sitt namn efter en text i en tidning som kostar typ 70 kr och som finns i så gott som alla skitställen i hela Sverige som säljer tidningar.
Men det är ju läskigt också, att tvingas vara kreativ när det behövs. Inte alltid det kommer direkt, det kan behövas lite grävande innan man får fram en text som ser fin ut. Så varje gång jag får ett uppdrag får jag direkt den där lilla knuten i magen som sedan ligger där och bränner till texterna sedan skickats in och fått klartecken och allt det. Egentligen är det väl inte alls något negativt, utan bara ett bra tecken att jag liksom bryr mig så mycket, att jag anstränger mig.
Jag antar också att det beror på att jag inte skriver texter kontinuerligt utan mera får sporadiska uppdrag, och därför inte liksom är inne i det hela tiden utan ramlar ner där emellan. Det krävs lite kraft sedan att få ut stenen i omloppsbanan igen, ibland slår den fan långt ner i jorden. Det kan, som sagt, behövas lite grävande.
Att dela ut tidningar kräver inte mycket mer än ett par vakna ben, att skriva i en är en helt annan sak. Och med det menar jag inget ont om tidningsutdelare.
