radiation, minds decay
Jag hade en sammandrabbning med en katt inatt. Den hänger vid några hus, jag har sett den förut och klappat den lite. Den är söt. Men inatt var den jobbig.
Den smet nämligen in i ett trapphus när jag gick ut, den hade gömt sig alldeles bredvid dörren så jag såg den inte och som en liten blixt var den där inne. Som tur är så var det ett sånt hus som har en till dörr in till själva trapphuset, så katten var bara instängd i farstun, eller vad man skall kalla det.
Jag ville ju inte att katten skulle vara där, den kanske har någon hemma som skulle längta om den var borta för länge, eller en fru och barn som behövde en fader. Om det nu var en hankatt, jag kollade inte, jag är inte pervers.
Jag visslade lite, sa “öh, hörrödu” ett par gånger och gav katten en riktigt bestämd blick (jag menade fan allvar, det syntes). Men katten brydde sig ju självklart inte utan kom ut först några minuter senare när han/hon kom fram till att det nog inte var så roligt där inne ändå.
Självklart följde den efter mig till nästa trappuppgång, men där kunde jag putta bort den från dörren med några tidningar. I efterhand var det ganska mysigt ändå, det kändes som att jag var med i någon barnfilm och katten var min nemesis. I så fall vann ju jag den här gången.
Läser du det här, katt, och blir revanschsugen så vet du var du kan finna mig. Game on.