Vi satt på gräset som växte i takt med himlen
Jag skrev om det här för nått år sedan men det passar igen.
När man bor så långt norr ut som jag gör så blir vintern på något sätt utgångspunkten, den årstid som känns “vanligast”. Det är ju inte så konstigt då den stannar i ungefär 14 månader per år. När man är mitt av allt det vintriga - snön, långkalsongerna, kalla vindar som knivar in i kroppen/ansiktet och det ständiga mörkret - då är det otroligt lätt att glömma att det faktiskt finns en sommar också.
Det är här nu tror jag, det ser åtminstone så ut, och jag kan inte ens titta ut genom fönstret utan att se björkarnas böljande lövverk spela i vinden och känna en värme inuti, i magen nånstans. Jag är kär i Umeå igen, som jag nog blir varje vår. Från vinterns vita gravkänsla och gråslask till det här - gröna träd och gräsmattor, blommor upp genom asfalten och nya dofter med varje ljummen vindpust som blåser in i min näsa.
Varje natt som jag jobbar nu pryds av ett leende. Jag står i minuter och bara blickar ut över älven, de vitblommande buskarna och träden som vajar sakta fram och tillbaka. Jag kan inget annat göra än sucka och känna mig lyckligt lottad.
What do you think?