They is
Jag sitter på arlanda och väntar på ett plan som klockan 07.55 skall ta mig till London. Där skall jag spela ett kommande storspel för Super Plays räkning (recensionen finner ni i nästa nummer!).
Jag åkte nattbuss hit. Det tog åtta och en halv timme. Det sög. Tjejen framför mig lutade sätet bakåt så mycket som det bara gick och krossade mina ben så att jag fick sitta i en otroligt oskön position under hela resan. Jag är, för er som inte vet, ganska lång. Inte jättelång, men runt 1,85, och det räcker helt klart för att jag skall få ont i benen när jag åker buss, tåg eller kollar på bio - ja alla gånger man tvingas ner i stol där raden framför ligger alldeles för nära (det är väl för att tjäna pengar, antar jag).
Jag fick inte många timmars sömn på bussen och känner mig lite seg just nu. Men jag skall inte klaga, att fara till England känns grymt roligt. Jag vill inte bli killen som klagar på sina bjudresor såhär snabbt, på min allra första.
Jag hoppas att hotellrummet jag bor på där borta har WiFi så att jag kan fortsätta mitt bloggande, om inte så vet jag inte riktigt när vi hörs igen. Men ni får ha det så bra.