Just like James
Det väldigt lätt att bara fokusera på det sorgliga med att resa bort. Att vara borta från familj och vänner och staden jag aldrig varit borta från förut. Det är svårt att faktiskt minnas att jag antagligen reser mot den mest spännande tiden i mitt liv. Jag menar, ett halvår i Tokyo kan inte bli dåligt.
Men det är ju bara det att det är alldeles nytt och annorlunda från det trygga här hemma. Kära gamla tråkiga Umeå, du känns så säker. Tokyo så läskig. Men jag måste påminna mig själv att det faktiskt är det här jag längtat efter i många år, att komma bort från den tråkiga, om än säkra, vardagen. Fast just nu är det jävligt svårt, trots att det är kyligt och blött väder blir jag helt tagen av alla fina träd som börjar få den där brinnande färgen och alla löv som sakta singlar mot marken. Suck.
Jag gjorde något nyss som jag förut sagt att jag inte gillar. Jag betalade för mp3-låtar. Men det var egentligen bara för att jag inte skulle hinna få skivan innan jag skall fara, samtidigt som jag faktiskt ville stödja den här artisten. Skivan var i varje fall Jens Lekmans nya, Night Falls Over Kortedala. Låter bra såhär några låtar in. Han är som en stor varm, mysig kram.