Så… Trött…
Det är tungt med spelmässa, det har jag märkt. Man får ont i benen, fötterna men kanske allra mest - öronen. Volymen på det ljud som skjuts ut från varje bås, överallt, är i klass med valfri svensk rockkonsert (vilken kanske säger mer om töntiga svenska lagar, men ändå). Och så har jag inte hunnit sova så mycket senaste dagarna.
Det är även otroligt varmt här. Det är inte bara temperaturen, utan luftfuktigheten som gör att luften känns tung och att man alltid känner sig klibbig. Jag svettas hela tiden, men har förstått att det bara är så det är och lärt mig att leva med det. Samma sak som att det på nått konstigt sätt inte är äckligt att stå mitt i en fullpackad tunnebanevagn.
Efter mindre än fyra dagar här känner jag mig nästan hemma. Jag klarar mig själv, kan ta tåget från ena sidan av världens största stad till den andra och köpa en kopp is-the på Starbucks. Jag förstår inte vad människorna runtomkring mig pratar om, men det gör inte så mycket. Det kommer väl, och under tiden är japanerna lika trevliga som alltid.
Det känns konstigt att jag inte träffat Kristoffer på ett halvår, för med Skypes hjälp har vi ju pratat nästan varje dag ändå. Men att få se det han berättat om med egna ögon, småprata medan vi kollar på snuskigt billiga skivor på Book-Off (många under 20-lappen) och sitta och äta Sushi från ett löpande band i Harajuku - det är något helt annat än videosamtal vid datorn.
What do you think?