String Cheese
Det bästa med lägenheten är förmodligen badkaret. Det var länge sedan jag hade tillgång till ett badkar och har därför tagit väl vara på det. Att ligga där och svettas i varmt vatten med en god bok är nog det mysigaste någonsin. Det känns lite så filmstjärnigt glamoröst också. Vi skall köpa bubbel och sånt senare, så blir det ännu bättre.
På tal om böcker tog Kristoffer mig till Blue Parrot, en engelskspråkig boklåda i Takadanobaba, där jag hittade Tobias Wolff bok The Night in Question. Det är noveller, korta historier. Jag gillar noveller, de är lätta att läsa men kan ändå kännas otroligt viktiga. Lite som poesi, fast längre. Det krävs en del av författaren dock, att få läsaren intresserad av karaktärer man träffade för bara några sidor sedan, men Wolff klarar det bättre än någon annan.
Det bästa med Wolffs noveller är nog hur olika de är från varandra samtidigt som de ändå är så lika. Vietnam-soldaten, den cyniske bokkritikern, den förälskade killen och den migränsjuka kvinnan. De befinner sig på så olika platser, både i livet och rent geografiskt, men handlingen blir aldrig större än att handla om bara de och deras tankar. Och så är det inte lika sorgligt som alla Amy Hempels noveller, utan ibland hoppfullt. Man lämnas med ett varmt leende istället för en klump i halsen. Det är skönt.
Köpte förresten ett par jeans i förra veckan. De är blå och råa, det vill säga inte nötta och färgar därför av sig som blodet efter ett styckmord. Fast blått då. Mina naglar och fingrar och händer blir blåa. Och benen, ja självklart benen. När jag badade idag blev vattnet helt blått. Hela mitt liv är som Eiffel 65s one hit wonder (shit, den är verkligen dålig).
Jag ber om ursäkt att jag skriver så långt, men det finns helt enkelt mycket att berätta om när man flyttat till Tokyo. Big surprise.