Suidoubashi
Det känns lite konstigt att bloggen börjat få en mera dagboksintriktning igen. Som den hade i början av sin levnad, för sisådär fyra år sedan (hmm, fyra år är rätt bra ändå, man kan snacka om ingenting ganska länge). Men det känns ändå som att det finns något intressant med “idag gjorde jag”-inlägg när jag bor i Tokyo, eller hur? Och så är det enkelt att skriva. Jaja, jag har aldrig satt några regler på formen av mina inlägg tidigare och har inte tänkt börja nu.
Skolan idag var rolig. Vår lärare Aoki-san berättade att hennes bästa kompis (ichiban no tomodachi) var öl och att choklad kom in på andra plats. Det låter ju lite sorgligt men säger nog mer om japansk alkoholkultur än om Aoki-san personligen. Hon verkar i alla fall vara väldigt rolig, vilket känns skönt då jag fattade det som att vi kommer att ha henne mest.
Efter skolan drog jag till Shibuya. Hade tänkt leta åt en bokaffär men kom på att jag inte hade en aning om var den låg. Det har hänt mig några gånger, att jag åker till ett ställe och tänker “men vafan, det är ju lugnt, jag hittar säkert” för att bara tappa bort mig i folkmassorna när tåget stannar. Men jag tog vara på att jag var där och kollade in åttavånings-musikaffären Music Land. Spelade på några sköna gitarrer men tänkte att jag nog kan hitta något billigare bland Ochanomizus alla musikaffärer.
Sagt och gjort, så jag åkte tillbaka till Shinjuku, hoppade på Chuou-Sobu-linjen och gick av när gitarrdoften blev som starkast. Gick in i den första gitarraffären jag ramlade över, på andra sidan gatan från stationen, och hittade nästan direkt en finfin Takamine som jag försiktigt provspelade och sedan köpte. Det är en av Takamines, som ju annars är ett ganska dyrt märke, billigare Kina-producerade modeller, men känns ändå riktigt skön. Och så var den snuskigt billig, bara 27,500Yen (1,518SEK enligt dagens kurs). Jag är nöjd.
Det går ganska mycket tid till att åka tåg varje dag. Det märks inte så mycket när man väl åker, men det är lätt att titta ner på klockan och märka att en timma har passerat utan att man riktigt gjort något. Speciellt när man har en bra bok att försvinna in i är det lätt att nästan åka förbi sin stoppstation. Att jag vant mig så vid att åka tåg att jag kan tappa bort mig i en bok känns jävligt coolt på nått sätt.
Tokyo börjar bli min vardag, liksom, och det märks inte ens. Det borde liksom vara annorlunda, och det är det ju, allt är ju annorlunda, men det är fortfarande bara vardag. Jag går bara på gatan mot stationen och åker tåg till skolan, som alla andra. Men när jag tänker på det och kommer ihåg att det är Tokyo jag är i, då kittlar det till i magen och jag får ett dumt leende på läpparna. Men det känns fortfarande overkligt.