Tänkte på Tokyo
You’re on top of the world again
Jävlar, det här känns så invant. Hemma i pojkrummet i Umeå, framför datorn, skrivandes inlägg till fyrkanten. Det skulle kunna vara fem år sedan.
Är hemma nu. Eller, hemma och hemma. Umeå är ju hemma men det var Tokyo också. Tokyo var ett nyare hemma, en stad där jag liksom byggde ett eget liv, ett hemma som var bara mitt eget, ett mera aktuellt hemma, känns det som nu.
Umeå kändes vanligt direkt jag landade. Flygplatsen jag sett så många gånger, där jag följde med och hämtade mamma när hon jobbat klart i restaurangen för många år sedan, jag fick en glass. In i mitt rum, ner i sängen, som förvisso är otroligt skön, men ändå, det känns direkt som vanligt. Ensam, uttråkad i Umeå, medan det hunnit bli morgon i Tokyo och allting börjar om igen och igen. I Umeå står allt stilla. Det är tryggt, det är det, det är mysigt. Känns lite som julafton att vara hemma, en sorts varm, nästan kvävande känsla. Jättemysigt att träffa familjen, det är det verkligen, det får inte misstolkas som att jag inte saknat dem, men ändå. Jag kan inte säga att det känns kul att vara tillbaka i Umeå, det som mest cirkulerar nu är längtan tillbaka, bort härifrån. Men det blir nog bättre om ett tag, jag kan nog lugna ner mig till Umeås koma.
Ja, jag vet, jag låter hemsk och det är kliché. Killen som varit utomlands i storstaden kommer hem och dissar småstaden, ja det är jag. Det är nog mest att jag saknar alla vänner jag där borta. Att behöva skriva “där borta” gör lite ont, liksom. Det är nog det.