Mind the gap

Sitter och väntar på Heathrow, fast inte där jag är van vid att vänta. Sitter i terminal 5, British Airways fina nya som invigdes för bara några månader sedan. Det är en vacker byggnad, det måste jag verkligen säga. Och stor. Men jag hittade en lugn vrå där jag sitter nu och surfar på dyr trådlös uppkoppling och dricker äcklig apelsindryck.

Spel-eventet tog slut tidigt så jag hann gå runt i några timmar i staden. Jag hann verkligen inte greppa staden, men London verkar ändå vara rätt mysigt. Finns många gamla fina byggnader och sånt att titta på och affärer att ramla in i. Jag köpte en bok i en boklåda i Covent Garden för att ha nått att göra de kommande timmarna tills planet flyger mot Arlanda.

Jag är hungrig och skall köpa något att äta men det är ju jävligt jobbigt på flygplatser. Allting är så otroligt dyrt. Man får bara se till att man betalar dyrt för nått som är gott, annars känner man sig ju lite dum.

Slutar aldrig ringa

Det blir London på onsdag igen. Ännu en resa för att kolla på ett kommande tvspel som jag sedan skall skriva lite om för Super PLAY. Det skall bli roligt, tror jag. Mycket tid på flygplatser blir det nog även denna gång, men det är ju lite skojigt även det. Eller, nä inte så roligt kanske. Men ändå.

Det är skrämmande lite tid kvar till jag åker tillbaka till Tokyo. Den 27e juni åker jag från Umeå. Nästan bara en månad kvar, helt sjukt. Får magen att hoppa till när jag tänker på det, saknar Tokyo och alla där så jävla mycket. Men jag kommer svettas.

Or just hanging around

Oh, remember

Det blev lite för blött igår. Minneslucka på några timmar. Kommer ihåg att jag “mådde illa” utanför en bar, sedan vaknade jag i sängen med kläder på och ont i huvudet. Inget minne alls av hur jag kom hem. Ångest.

Pratar med Simon på MSN nu ikväll och får veta att jag mellan baren och sängen tydligen hunnit vara hemma hos honom och Emma och sjungit karaoke. Jag hade verkligen velat sjunga Totos Africa men den fanns inte så det blev Backstreet Boys istället. Sedan ledde Simon mig hem, låste upp porten och dörren och sa hejdå. Jag hade tydligen gått ut på balkongen då och sagt “hej hej” till Simon.

Det är ju ganska, om inte väldigt, läskigt att inte minnas något alls av det där. Tråkigt också, för sjunga karaoke låter ju svinkul, gärna ett minne jag skulle ha kvar. Fast jävligt skönt att veta att karaokelusten liksom sitter i ryggraden. Ännu skönare att Emma tydligen sagt “det är en bra egenskap, att bara bli söt när man blir för full och inte dryg”.

Men det blir nog inte så mycket sprit på ett tag (fast det har man ju sagt några söndagar förut…).

Tar plötsligt en kuslig vändning

Följer ni House? Jag har skrivit lite om det förut. Det är en rätt bra serie. Uppbyggnaden är kanske lite väl lik från avsnitt till avsnitt, men bara karaktären Greg House spelad av Hugh Laurie gör det värt att se. Hans samspel med kompisen Wilson spelad av Robert Sean Leonard (Dead Poets Society) är roligt också. Han är min förebild i cynism.

I alla fall, till poängen. Det senaste avsnittet av House, som gick i USA igår, var jävligt bra. Kollade på det och drack ungefär en liter te alldeles nyss. Nu är jag kissnödig och spänd inför nästa veckas avsnitt. Cliffhanger, yo.

We love WordPress