Well it’s a wicked life, but what the hell
Grand Theft Auto 4 släpptes i tisdags. Det visste du säkert, har ju varit ett jävla tjat om det ett tag nu. Galningar som köat i Stockholm alldeles för länge och tidiga recensioner med fullpottsbetyg har ju inte direkt hjälpt till att hejda hajpen. Fast det gör inget, jag var aldrig orolig, egentligen. Läste inga texter om det, kollade bara på filmer för att få se hur det rörde sig. Jag behövde inte veta en massa fakta, kände mig redan säker. Efter GTA3 och dess två uppföljare Vice City och San Andreas, som jag spenderat många, många timmar med, och Canis Canem Edit, som även det var bland det bästa till PlayStation2, litar jag ganska mycket på Rockstar.
Åkte till Elgiganten tisdag morgon, köpte spelet och har nu, natten mot torsdag spenderat nästan 16 timmar i Liberty City. Och det känns, ärligt talat, bara som att jag har börjat. Jag värmer fortfarande upp, kör uppdrag för att blir varm i kläderna och vänja mig vid New York-klonen. All den där fria leken har knappt börjat. Att bara sitta på en motorcykel och köra alldeles för snabbt genom rusningstrafiken för att sätta det där hoppet eller klättra upp på ett skyskrapetak och vänta tills solen går ner för att se ljus röra på sig långt där nere och känna sig stor i världen. Det kommer sen, snart.
En stor skillnad från tidigare spel är, som många andra redan sagt, att huvudkaraktären - östeuropeiska lyckosökaren Niko Bellic - är långt mycket lättare att tycka om än de tidigare protagonisterna. Det gör en stor skillnad, ger en tyngd till handlingen som kanske inte funnits där förut. Handlingen har ju alltid varit bra och snyggt skrivet, men nu när man faktiskt bryr sig om sin lilla massmördare lite mera känns det lite mera viktigt att rädda den där släktingen från motorcykelgänget som håller en pistolpipa mot hans tinning.
Ibland är det scener som är så snygga att det skulle kunna vara från någon actionthriller från hollywood. Färgfilter gör att världen ser helt olika ut från dag till dag. En grå, nästan helt färglös eftermiddag, mulet och med tjock dimma över staden och där vid piren sitter Niko på en parkbänk med en uppdragsgivare. Efter ett djupt bloss från sin cigarett nickar uppdragsgivaren dödsdomen till Niko. Ännu ett liv att släcka, men det ger lite pengar, han gör vad som helst för lite pengar. Alla gör vad som helst för lite pengar, inget är heligt. Alla är galna.
What do you think?