A walk-on part in the war
Jag och pappa åkte till Fredrika idag, stället där mina föräldrar växte upp. Jag var där mycket på somrarna när jag var mindre, vi har ett litet hus där alldeles bredvid mormor och morfars hus.
Det var länge sedan jag var där och det kändes väldigt fint att träffa släktingarna och se hur allt ser ut. Mina kusiner ser annorlunda, vuxna ut, men själva stället är precis som det brukade. Det är konstigt så lite man ses nu, när vi var mindre kändes det som att jag träffade alla mina kusiner i alla fall flera gånger per år, tror att det måste vara mer än ett år sedan jag såg någon av de nu. Inte så konstigt när jag är på andra sidan jordklotet, kanske. Det är väl så när man växer upp.
Min morbror är duktig på att rita, sätta ihop färger och former. Han jobbar med det nu, har en reklambyrå där han bland annat gör stora klistermärken till bussar och sånt. Men han var duktig när han var liten också. 1979 deltog han i en tävling i en motortidning där man genom att färglägga en bild av en moped kunde vinna just den mopeden. Han vann.
29 år senare, tidigare i år, hittar han exakt samma moped av en slump i en internetannons. Han känner igen den för att bromshantaget har spetsen avbruten precis likadant som på den han körde. Han köper självklart sitt barndomsminne, fixar upp den och ger den till sin son. Tyvärr är min kusin inte 15 än, så han får nöja sig att köra lite försiktigt fram och tillbaka inne på mormor och morfars gård. Men det är en väldigt fin historia ändå.