Stora havet

Jag var på en liten klassresa i helgen. Elva stycken från klassen åkte ut till ett hus som vi hyrt tre timmars tågresa från Shinjuku-stationen. Det var jag, en kinesisk kille, en fransman och åtta koreaner. Om jag minns rätt.

Vi badade i havet, trots att det var mulet och kallt i luften. Vattnet var varmt och så länge man höll sig under ytan var det skönt. Att bada med koreaner handlar mest om att jaga de skrikande koreanska tjejerna och sedan slänga ner de i vattnet, verkar det som. Alla verkade ha roligt i alla fall, även de som blev nerslängda.

Efter badandet satte vi igång grillarna och jag märkte att det även i den koreanska kulturen är männen som tar hand om grillningen. Det kanske är något globalt, att det liksom är den enda gången det blir manligt att laga mat när man grillar. Maten var i varje fall väldigt god och kom i sjuka mängder och grejen med koreaner är att de är väldigt generösa och alltid tar hand om en otroligt bra. Jag fick hela tiden frågan om jag inte vill ha lite mera kött, kyckling, ris, kimchi, ja vadsomhelst.

Grillandet ackompanjerades av en del supande och gitarrspel (jag hade släpat med mig gitarren efter hårda påtryckningar av klasskompisarna). Jag har några gånger sagt att jag gillar att spela gitarr i klassrummet, för det gör jag ju verkligen, men grejen är ju att när man säger sånt så får ju folk lätt idéen att man är en ny Jimi Hendrix eller liknande. Och hur gärna jag än skulle vilja kalla mig det så skulle det nog vara att tänja på sanningen en del. Vi snackar bristningsgränsen. Och det jobbiga var att klasskompisen Oun Chul-san liksom var bättre än mig på att spela trots att han aldrig ens nämnt att han spelar gitarr. “Jag spelade en del i kyrkan hemma i Korea” fick jag som svar på varför han kunde spela.

Spelade gjorde jag i alla fall, efter att några glas gjort mig mindre nervös. Började till och med sjunga efter några glas till. Alltså, det är väl inget bra personlighetsdrag direkt, men jag får lättare att prata, särskilt japanska, när jag är lite berusad. Man orkar inte tänka så mycket på grammatik och skit och låter det bara flyta liksom, och det kändes som att jag pratade väldigt mycket den där kvällen/natten. Jag lärde känna mina klasskompisar väldigt mycket bättre på bara några timmar än under de nästan tre månaderna vi suttit i samma klassrum. Det kanske är tragiskt egentligen, jag vet inte. En väldigt trevlig kväll i varje fall.

Posted in Allmänt, Tokyo tagged bada, gitarr, hav, koreaner, yokoshiba by Mattias Wikström on October 1, 2008