Jag hade på mig min Piratebay-tröja när jag var på bio en gång. Star Wars Ep III tror jag det var. Jag kände mig så jävla on the edge, tänkte att “visst, de kanske kastar ut mig men jag bryr mig inte, jag är cool och en del av revolutionen”. Egentligen gömde jag nog tröjan under en jacka, så det var kanske inte så farligt. Att jag även betalade de nära 100 kronorna direkt till filmbolaget för biobiljetten tar väl bort lite av det revolutionära också.
Michael Moore, den underbare dokumentärfilmaren, har gjort en ny film som har premiär i sommar. Den heter Sicko och handlar om USAs trasiga sjukvårdssystem. I samband med detta har han postat en video på Youtube där han ber amerikaner att filma sig själva och berätta om deras problem med sjukvården. Dessa filmer skall Michael sedan försöka visa för kongressen.
Man kan ju ifrågasätta huruvida det här är ett ärligt försök att använda modern teknik för att få folkets röst hörd eller ett marknadsföringsknep då herr Moore hinner nämna Sickos premiärdatum flertalet gånger i filmklippet. Men på något sätt så har jag alltid litat på Michael Moore, även om det känns lite dubbelt när han i slutändan ändå tjänar pengar på den misär som de som medverkar i hans filmer ofta fått genomlida. Samtidigt har han väl gjort det han kan för att sprida sina budskap (och samtidigt gjort några otroligt bra filmer).
Jag tycker i varje fall att detta samarbete med Youtube är en bra idé. Webben är ju, som ni vet, det nya allt.
MTV-galor är oftast en orgie i “byt kanal!”-utrop, men årets Movie Awards (där det alltså handlar om filmer) var faktiskt riktigt jävla roligt ibland. Detta helt tack vare värden Sarah Silverman som jag sedan längre prisat som humor-geni.
Köp (eller ladda ner) hennes standup-DVD Jesus is Magic och dö av skratt - eller skaka på huvudet och säg “usch!”.
För det är nog lite så med Sarah, antingen älskar eller så hatar man hennes obarmhärtliga skämtande. Hon håller aldrig tillbaka och skämtar om allting, men alltid med en eftertanke och poäng. Hon får mig att skratta så att jag gråter.
Det roligaste på Movie Awards var nog när hon skämtade om Paris Hiltons fängelsestraff medan Paris hela tiden satt där framför henne i publiken och såg sur ut.
Egentligen borde jag kanske inte lägga in en youtubefilm på det då den antagligen kommer att tas ner snart, men då får ni väl söka på “paris hilton silverman” eller liknande och leta reda på en kopia.
Jag såg X-Men: The Last Stand inatt. Såg den på bio när den var aktuell men den var lika bra nu igen.
Det fina med X-Men är att det egentligen handlar om alla sorters xenofobi och den diskriminering och segregation som ofta följer. Det är ett ständigt lika aktuellt ämne som aldrig kan belysas för noga. Viktigt att tänka på är dock att det inte måste handla om hudfärg eller etnicitet, ett ämne som enligt mig nästan är mera aktuellt (och med det menar jag att det är en diskriminering man lättare “kommer undan” med i dagens samhälle) är HBT-personers lika rätt i samhället.
Sir Ian McKellen, öppet homosexuell sedan många år, som spelar Eric Lehnsherr (dvs Magneto) sa själv i en intervju att X-Men för honom handlade om just det, att han ville bli sedd som lika mycket människa som alla andra.
Det tycker jag var coolt, bakåtsträvande homofober borde få besök av en arg Magneto lite oftare.
Såg Lost-avslutningen igår. Ni som följer serien men inte har sett sista avsnittet behöver inte vara rädda, jag skall inte spoila.
Jag har en hatkärlek till Lost. Första säsongen var skitbra, en riktig klassiker, men efter det har det verkligen bara gått nedåt. Det är som att hela serien går ut på att göra publiken förvirrad. Den sätter ögonlappar på oss så att vi inte ser någonting och skriker sedan “jävlar vad mycket spännande som finns här, men du får inte se det än!”, högre och högre för varje avsnitt som passerar.
Det är ett fult och ointelligent sätt att fånga tittare, att bara slänga ved på en massiv eld som i slutet - när pengarna slutar strömma - bara kommer att släckas av en regnskur inplanerad för flera år sedan. Jag blir trött.
Samtidigt fungerar det ju. Jag ser serien och gillar det oftast, mestadels tack vare några sköna karaktärer. Men efter varje avsnitt känner jag mig ändå alltid irriterad och frustrerad.
Fast nästa vecka sitter jag ju där igen, så jag kan väl inte säga att jag tycker att Lost är en dålig serie direkt. Äh, jag vet inte. Just nu är jag bara förkyld och trött.
