Stylusorkestern kommer att spela på årets Hultsfredsfestival.
Helt jävla galet.
“Jag dör, Mattias” sa Michael när han fick veta det och ja, jag håller med - det känns fortfarande som att jag ramlar.
Det här borde nog bli bästa sommaren någonsin.
Stylusorkestern strålade samman i måndags och jag krälade mig upp till universitetet klockan 12 utan att ha sovit något innan, som en levande död, en vampyr i dagsljus. Som vanligt blev det en trevlig timmes pratande om speljournalism, spel i allmänhet och orkesterns framtid.
Jag skall inte snacka om det här innan något är spikat, men jag kan i varje fall säga att orkestern har planer för sommaren. Det nationella tvinslaget var inte toppen på vår ofrivilliga framgång. Vi tar över världen, en spelning i taget.
Det är roligt att få spelningar med orkestern, men någon gång skulle det ju vara fint att ta bultbrädan ut på stan också. Fast jag måste kanske göra några låtar som är… bra först.
Även om jag inte precis är den mest aktive skribenten på Super PLAY så händer det ju att jag har några sidor lite nu och då. Det är kul, jätteroligt såklart. Man känner sig ju lite stolt över sig själv sådär, när man ser sitt namn efter en text i en tidning som kostar typ 70 kr och som finns i så gott som alla skitställen i hela Sverige som säljer tidningar.
Men det är ju läskigt också, att tvingas vara kreativ när det behövs. Inte alltid det kommer direkt, det kan behövas lite grävande innan man får fram en text som ser fin ut. Så varje gång jag får ett uppdrag får jag direkt den där lilla knuten i magen som sedan ligger där och bränner till texterna sedan skickats in och fått klartecken och allt det. Egentligen är det väl inte alls något negativt, utan bara ett bra tecken att jag liksom bryr mig så mycket, att jag anstränger mig.
Jag antar också att det beror på att jag inte skriver texter kontinuerligt utan mera får sporadiska uppdrag, och därför inte liksom är inne i det hela tiden utan ramlar ner där emellan. Det krävs lite kraft sedan att få ut stenen i omloppsbanan igen, ibland slår den fan långt ner i jorden. Det kan, som sagt, behövas lite grävande.
Att dela ut tidningar kräver inte mycket mer än ett par vakna ben, att skriva i en är en helt annan sak. Och med det menar jag inget ont om tidningsutdelare.
Elgiganten här i umeå blev trötta på Nintendo i helgen och drog ner priserna för att bli av med allt.
Jag åkte dit och fyndade en Gameboy Advance Micro för 199kr, ett köp som kanske verkar lite onödigt då DS ju kan spela Gameboy Advance-spel också, men med tanke på det snuskigt låga priset och att maskinen är snuskigt vacker så var det inget annat än ett snuskigt nödvändigt köp. Problemet var bara att jag inte hade några GBA-spel.
Efter att ha spenderat gårdagen med att bara sitta lukta på Micron drog jag idag till stan och bytte in ett dåligt DS-spel mot första bästa GBA-spel jag hittade. Det blev Metroid Fusion.
Jag har aldrig spelat ett Metroid-spel förut men då jag är varken blind eller döv så har jag förstått att det är en bra spelserie. Efter en kväll i Samus sällskap har jag börjat förstå vad alla snackat om - finjusterat plattformshoppande, missilskjutande och en elak klon! What’s not to like?!
Ett annat problem med Micron är att man blir lite sur på Nintendo för att DS inte är gjord i aluminium, till och med den flashiga Lite-versionen är ju fortfarande i plast. Det följer förvisso mönstret om man jämför med GBAs historia: först kom den stora fula maskinen med dålig skärm, sedan den slimmade SP-versionen med finare skärm och så sist den löjligt sexiga Micron. Ser vi på DS har vi kommit in i fas två där Lite är den slimmade versionen med bättre skärmar, så rent historiskt sett borde det ju vara en ännu mindre DS med ett lyxigt aluminiumskal som väntar runt hörnet. Eller?
Ahh, mitt huvud är helt förvirrat. Har svårt att inte tänka på fyrkanter. Fyrkanter på fyrkanter, olika färger och när nog många kommer nära varandra försinner de. Inte bara fyrkanter, om jag skall vara ärlig, små cirklar också. Fast jag hatar cirklarna.
Nej, jag har inte blivit galen. Kanske lite besatt.
Lånade Lumines av Stefan (stylus-maestron, inte min pappa :P) förra veckan och har senaste dagarna börjar förstå vad det var alla snackade om när det var nytt och hett. Ett riktigt beroendeframkallande pusselspel, har svårt att somna nu om nätterna när jag ser mönster från spelet framför mig.
Först Defcon och nu detta. Skall jag aldrig kunna blunda igen utan att gälla färger från ett spel är där och spökar?
