På tal om bra musik så har Jejune Stars, min favoritlåt från Bright Eyes senaste skiva The People’s Key fått en en video. Vet inte om jag tyckte att videon var nått särskilt egentligen men ni kan ju lyssna på låten i alla fall.

Fy fan vad jag älskar det här. Allting är rätt och jag får lite hjärtklappning av all bombastik, körsång, vackert gitarrspel, bildspråket i texterna och de långa frisyrerna. Jag smälter verkligen för allt det där, även om det är var för sig, men med Fleet Foxes kommer allt på en gång och jag avdunstar helt. Ligger i luften och bara njuter.

Visst, OB-tillägg och liknande finns väl inte i japansk lagstiftning, men min inställning är att om H&M använder sitt svenska ursprung i PR-syfte för att förmedla en viss bild av företaget – mjukt och fint, säkert och öppet – då måste de faktiskt leverera på det också. Jag är väl naiv, men tycker att de som jobbar på en helgdag i Japan också borde få samma OB som personalen på H&M på Strömpilen hemma i Umeå får. H&M borde inte bara kunna plocka PR-poäng utan att faktiskt göra något.

Efter katastrofen som för två veckor sedan drabbade (och fortfarande drabbar) Japan så stängde H&M alla sina butiker i Kanto-området, där större delen av alla butiker befinner sig, och gav alla ledigt, möjlighet att vara med sina nära och kära. När det sedan uppdagades att kärnkraftverket i Fukushima skadats av tsunamin och rädslan i Tokyo-området inte bara bestod av rädslan för ännu ett skalv, utan även rädslan för en härdsmälta, när elransoneringarna börjat ske och mataffärernas hyllor nästan var tomma – då gav H&M alla sina anställda – plus eventuell familj, flickvän, pojkvän – möjligheten att åka till Osaka för att lugna ned sig. Resa och boende betalt.

Så fredag förra veckan åkte jag och Yuri till Osaka och kom tillbaka i onsdags. Det låter kanske som en obetydligt kort period, men det hjälpte faktiskt att få komma bort från Kanto ett tag. Slippa de spöklikt nedsläckta neonskyltarna och mataffärernas tömda hyllor, efterskalven som bara kommer om och om igen, och den haltande tågtrafiken. Den där känslan som kommer efter att man levt med efterskalv flera gånger dagligen i en vecka, känslan att man inte vet om det faktiskt skakade just nu eller om man bara inbillade sig, känslan att aldrig riktigt slappna av – den försvann efter ett par dagar. Vi kunde lugna ner oss och sova gott. Andas ut (och åka till Universal Studios Japan).

Inte bara sina egna anställda och dess nära tog H&M hand om, nära 100 000 plagg kläder skickades till de värst drabbade områdena. Något som säkerligen är till nytta för nedkylda människor vars hus spolats bort.

Självklart blev även detta om hur H&M hjälpte både sina egna och de direkt drabbade en nyhet, och ville jag vara cynisk skulle jag väl säga att det inte alls handlar om att faktiskt hjälpa människor utan bara om att ytterligare stärka sitt varumärke. Men just nu vill jag inte vara cynisk, just nu är jag bara tacksam. Allt är inte förlåtet, men jag är imponerad och rörd över H&Ms reaktion till katastrofen i Japan. Hoppas att de fortsätter på samma spår.

P.S. Vaknade på torsdag, den första morgonen tillbaka i Kanto av att sängen skakades av ett efterskalv. Det är inte över än. D.S.

Och alla ni som sitter i Sverige och är oroade över mig, snälla var inte det. Vi i Tokyo (och närliggande städer som Yokohama, där jag befinner mig) har det bra. Visst, vissa är stressade och köper för mycket mat vilket gör att affärerna är ödsligt tomma. Och för att spara på energi är staden, som annars ständigt lyser av neon, skrämmande mörk. Men vi lever och våra hem är hela. Vi har våra lägenheter att sova i, slipper dela sovplats med tusen andra i en gymnastiksal.

Jag blir så jävla irriterad på internationell medias överdrivna rapportering av kärnkraftverken i Fukushima. Det är bara samma gamla skit, nyheter är bara nyheter om det kan drabba de som läser det. “Radioaktivitetet har nått Umeå” skriver VK. Men det betyder ju ingenting.

Hela tiden denna rapportering om vad som KAN hända. HÄRDSMÄLTA.

Samtidigt som det som faktiskt redan hänt helt försvunnit ur nyhetsflödet. En tsunami har spolat bort städer, gjort otaligt människor hemlösa och dödat uppemot 20 000 människor. Men västerländsk media rapporterar bara om eventuella worst case scenarios, där minimala mängder radioaktivitet kan spridas över världen (eller snarare till den viktiga, vita delen av världen).

Själv stannar jag här som planerat, till den 26e maj. Förstår inte riktigt hur jag skulle kunna leva med mig själv annars. “Nä men du vet, det kom en jordbävning som var lite läskig så jag dumpade min flickvän och åkte hem“. Jävligt sympatiskt. Och kul att sitta där hemma i slaskiga Umeå och vara orolig. Fast det är väl det min familj är, antar jag. Inte för att det finns något att vara orolig för egentligen. Tror (hoppas) jag.

You see your breath in the air as you climb up the stairs
to that coffin you call your apartment

Det kändes ännu mera passande i Tokyo, där jag verkligen gick upp för en skitig jävla trappa upp till en skitig, liten jävla lägenhet som ibland verkligen kändes som en kista. Fast just nu finns det ju inte mycket som jag längtar efter mer än just den kistan. Jaja, blir ju lätt så med nostalgi. Helt skevt.

Frågan jag måste ställa mig är om jag inte utvecklats eller förändrats på tio år, eller om jag och Conor helt enkelt gjort det tillsammans? Visst, jag bor i samma föräldrahem och längtar bort, men jag måste faktiskt få säga att det har hänt en hel del senaste decenniet. Så vi kan komma överens om att det är det senare?

Hur som helst så släpps Bright Eyes sjunde fullängdare, med titeln The People’s Key, på tisdag nästa vecka. Då jag redan i början av januari förköpte skivan (ja när det gäller Bright Eyes betalar till och med jag) fick jag redan för en vecka sedan en länk där jag kunde ladda ner alltihopa. Tack för att ni är ett modern skivbolag, Saddle Creek.

Från senaste skivornas country-klang har The People’s Key gått till fler distade gitarrackord, lite synthar och högre trummor. Visst finns det lugnare stunder också, men den ensamme Conor med gitarren och magontet från de tidigaste skivorna är inte längre i fokus.

Vi verkar i varje fall fortfarande vara i synk, jag och Conor, för även den här gången fastnar jag helt för skivan. Repeat på löpbandet hela veckan, känns fortfarande bra.

Vill du också lyssna på skivan kan du dels göra det genom youtube-klippet nedan, där du inte bara kan höra alla låtar, utan även se på när Conor och hela gänget gör detsamma (sjukt intressant), eller ladda ner någon av låtarna Shell Games och Haile Selassie, även de inlagda här nedanför. Mycket nöje.