Vi badade i havet, trots att det var mulet och kallt i luften. Vattnet var varmt och så länge man höll sig under ytan var det skönt. Att bada med koreaner handlar mest om att jaga de skrikande koreanska tjejerna och sedan slänga ner de i vattnet, verkar det som. Alla verkade ha roligt i alla fall, även de som blev nerslängda.

Efter badandet satte vi igång grillarna och jag märkte att det även i den koreanska kulturen är männen som tar hand om grillningen. Det kanske är något globalt, att det liksom är den enda gången det blir manligt att laga mat när man grillar. Maten var i varje fall väldigt god och kom i sjuka mängder och grejen med koreaner är att de är väldigt generösa och alltid tar hand om en otroligt bra. Jag fick hela tiden frågan om jag inte vill ha lite mera kött, kyckling, ris, kimchi, ja vadsomhelst.

Grillandet ackompanjerades av en del supande och gitarrspel (jag hade släpat med mig gitarren efter hårda påtryckningar av klasskompisarna). Jag har några gånger sagt att jag gillar att spela gitarr i klassrummet, för det gör jag ju verkligen, men grejen är ju att när man säger sånt så får ju folk lätt idéen att man är en ny Jimi Hendrix eller liknande. Och hur gärna jag än skulle vilja kalla mig det så skulle det nog vara att tänja på sanningen en del. Vi snackar bristningsgränsen. Och det jobbiga var att klasskompisen Oun Chul-san liksom var bättre än mig på att spela trots att han aldrig ens nämnt att han spelar gitarr. “Jag spelade en del i kyrkan hemma i Korea” fick jag som svar på varför han kunde spela.

Spelade gjorde jag i alla fall, efter att några glas gjort mig mindre nervös. Började till och med sjunga efter några glas till. Alltså, det är väl inget bra personlighetsdrag direkt, men jag får lättare att prata, särskilt japanska, när jag är lite berusad. Man orkar inte tänka så mycket på grammatik och skit och låter det bara flyta liksom, och det kändes som att jag pratade väldigt mycket den där kvällen/natten. Jag lärde känna mina klasskompisar väldigt mycket bättre på bara några timmar än under de nästan tre månaderna vi suttit i samma klassrum. Det kanske är tragiskt egentligen, jag vet inte. En väldigt trevlig kväll i varje fall.

(Tagen av klass-koreanen Hemi-san på klassutflykt förra fredagen. Jag klippte mig och trimmade skägget i måndags, så jag ser lite annorlunda ut nu. Men fortfarande rätt häftig.)

Senare på dagen såg jag en annan, mindre lustig och mera sorglig, sak på tåget. En japansk kille låg framåtlutad över sin ryggsäck och grät. Jag märkte att han grät inte på grund av att han snörvlade högt utan på grund av att det nedanför hans huvud, mellan hans fötter, var en stor pöl. Jag blev lite ledsen jag med, ville liksom klappa honom på axeln och fråga vad som hade hänt, men det är inte riktigt något man gör i Japan tror jag. Dels så visar man liksom inte sina känslor sådär öppet, inte för att man själv ser dum ut utan för att man försätter alla i sin omgivning i en okomfortabel sits (vilket väl inte är exklusivt för Japan direkt, men det är ändå väldigt typiskt japanskt…), och gör man ändå det vill man nog bara bli lämnad för sig själv och inte få mer uppmärksamhet dragen till sig.

Men kanske just därför kändes det ju så sorgligt, det måste liksom ha hänt något riktigt förjävligt för den där killen, för att ha gjort honom så ledsen. Det gör mig nästan lite nyfiken och jag tänker ut olika alternativ men alla handlar egentligen bara om mina egna rädslor och har förmodligen ingenting med honom att göra. Om vi nu inte är väldigt lika. Jag tror att de flesta människorna är ganska lika ändå. Det kunde ha varit jag som satt där, tyst gråtande samtidigt som jag försiktigt försökte göra min gråt-pöl mindre synlig genom att flytta högerfoten en halv decimeter.

Ehehe, jaja. Vi kan lämna det där, just nu, tror jag.

Sommarlov i tre veckor har jag haft, nu är det sista helgen innan skolan börjar på måndag. Lovet har varit både väldigt jobbigt men även otroligt fint ibland. Det finaste sommarlovet de senaste åren (det enda sommarlovet på några år…). Särskilt den här sista veckan har varit fin, med födelsedagsfirande för kompisen Helena i måndags och utflykt till havet igår. Havet var riktigt jävla underbart och det första vi sa när vi kom dit var “varför väntade vi till torsdag sista veckan på lovet med att åka hit?”.

Vattnet var otroligt varm, man blev knappt svalkad alls från Tokyos smått outhärdliga sommarhetta. Men det var riktigt fint ändå, sedan bara gå upp 20 meter från vattnet och ta en drink i nån av de mysiga strandbarerna. Kändes inte alls som Japan, mera som jag tänker mig att Thailand är (vilket fick mig att tänka lite kort på jordbävningar och tsunamis fast det försvann när en nästintill sval vind blåste förbi).

Jag har flyttat in i min egen lägenhet nu. Det är väl helt okej, men lägenheten är rätt sunkig och väldigt liten. Och så känns det bara väldigt ensamt (om man räknar bort mina kackerlackekompisar, usch) i jämförelse med kollektivet jag hann bli en del av. Men jag vänjer mig nog, tror jag. Eller så flyttar jag tillbaka. Jag vet inte riktigt.

Jag skall försöka skriva mera, eller lägga upp mera bilder, i framtiden. Nu när jag bor ensam blir det mera tid framför datorn, vilket borde gynna bloggen.

Ikväll satt jag med Maja och hängde i parken här i Setagayadaita, jävligt fint. Det är fint när det är så varmt att man kan sitta utomhus även fast klockan är mer än… fem. I Umeå verkar det ju, efter vad familjen vidarebefodrat vara svinkallt, typ nästan minusgrader fortfarande på natten. Jag kanske överdriver liiite, men ni fattar liksom.

Orkar nog inte skriva så mycket mera, men jag kanske skall berätta att jag har hittat en lägenhet nu som jag flyttar in i i början av augusti. Jag är peppad, det blir nog finfint. Vi hörs.